Mer absurd än kul komedi

Skådespelarna värmer upp på förscenen. Ett toalettbord på var sida stärker känslan av förberedelser backstage. Var och en gör på sitt eget vis, tänjer och sträcker på kroppen. Grimaserar och provar rösten. Allt medan skälmska blickar kastas på publiken.

Ridån tätt bakom är översållad av genomlysta kroppsdelar. Inte en mänsklig led har undgått röntgenstrålarna. Åsa Kalmérs iscensättning av Molières Den inbillningssjuke

på Stadsteaterns stora scen sätter kroppen i centrum. Kroppen och teatern.

Den inbillade sjuke, Hypokondern och nu Den inbillningssjuke. Kärt barn har många namn. Molières komedi Le Malade imaginaire, från 1673, har inför Stadsteaterns premiär fått en uppfriskande (!) nyöversättning av Anders Bodegård. Huvudpersonen är som alltid borgaren Argan, av sig själv betraktad som ständigt sjuk och i behov av läkarnas återkommande ordinationer. Omgivningen dansar med, så länge det gynnar vars och ens egna syften. Inte en dag utan piller och lavemang.

När röntgenridån lyfter står Fredrik Gunnarsson där, i huvudrollen, med mössan på och till synes vid god vigör.

Regissören Kalmér, som tillsammans med Ann Bonander-Looft även står för scenografin, rör sig fritt i tiden. Bonander-Loofts superläckra kostymer ger visserligen egensinniga associationer till pjäsens ursprungstid, men snitt och detaljer bygger på modern fantasi. Scenografins anakronismer går i samma rikting.

Snabbt rullas Argans sängsoffa fram, ackompanjerad av en fondtapet med läkemedelsförpackningar. Bland kuddarna räknar han sina behandlingar – och vad de kostat. Apotekaren Fleurant (Mats Flink) och läkaren Purgon (Johan Karlberg) hänger uttråkat väntande i var sin ände av scenkanten. Det är en svår monolog, särskilt om man inte redan från början driver gäck med Argan och sjukdomsfixeringen. Det gör inte Åsa Kalmérs uppsättning. Regissören är ute efter något annat. Frågan är bara vad.

Så Gunnarsson har det lite trögt i starten. Han är naiv och godmodig. Söker stöd hos publiken. Över huvud taget spelas mycket frontalt, rätt ut mot oss i salongen. Ingen chans att vi glömmer att det är teater. Det är ett av uppsättningens alla grepp.

Tempot ökar något när Argan får sällskap på scenen. Malin Cederbladh har en fräck auktoritet som husets tjänsteflicka Toinette. Det är hon som styr och ställer och hon vet vilka knappar hon ska trycka på. Hon är en fysisk katalysator med effektiv handpåläggning, inte bara gentemot husbonden. Huset rids mer av allmän kättja än Argans svallande mjältsjuka. Dottern Angélique (Emelie Jonsson) suktar efter sin nyvunna vän och den kåta kroppskontakten är hustruns (Carina Boberg) bästa vapen för att manövrera maken dit hon vill. Hon gör sig även ärenden varthelst notarien råkar uppehålla sig. Han hjälper inte bara till med testamentet. Alla gnider och rister så snart friktion är möjlig. Av detta blir understundom ren koreografi. Det är snyggt jobbat, men behöver spelerfarenhet för att nå full finess.

Ändå vill det sig inte, första akten känns lång och skratten är glesa. I andra akten förvandlas scenen till ett jättelikt kök – där intrigen kokas ihop? Fler figurer bidrar till mera fart när den av Argan utsedde friaren till Angélique kommer på besök. Det absurda draget förstärks. Utspelen blir större. Höjdpunkten är det äkta kärleksparets duettsång på bordet. Eric Ericson och Emelie Jonson skruvar upp komik och tonhöjd.

Strax före paus för Sven-Åke Gustafsson in ytterligare ett spår med brodern Béralde. Trygg och vältajmad komedi präglar hans entré. Gustafsson får ta upp tråden efter förfriskningarna, då vi flyttar från köket till tvättstugan. Här ska byken renas.

Formen löses upp ytterligare och det absurda slår ut i full blom. Diskussionen om läkarevetenskapen utvecklas till ett krig. Mats Flink anför styrkorna som apotekaren. Han gör även en välpreciserad insats som doktor Diafoirus med sonen Thomas – Joaquin Nabi Olsson är väl upplärd son, läkare och friare – i släptåg.

Uppsättningen innehåller läckra detaljer i skådespelarnas arbete. Men regissörens lust till teaterlek leder till för många grepp och anslag. En följd är att huvudrollen blir förvånansvärt anonym. Om inte Argans hypokondri är navet, vad är hans funktion då? Jag spelar visst en löjlig roll i det här konstaterar han själv, apropå dotterns krav att själv få välja make.

Respekt och en vacker ljussättning präglar slutscenen. Det ändar där det började. I metateatern. Eric Ericson läser ur manus, men hejdar sig just där Molière fick en blodstörtning, fjärde gången pjäsen spelades i Paris 1673. Det är lätt att hålla sig för skratt – och plötsligt känns det alldeles rätt.