Nationalteatern | Vad var det vi sa!?

För mig har Nationalteatern alltid varit synonym med Nationalteaterns rockorkester. Med Livet är en fest, Kolla kolla och Rövarkungens ö, med Totta och Nikke Ström, Ulf Dageby och Bengan Blomgren. Inte med skådisar som Håkan Wennberg och Med Reventberg. Eller med Hans Mosesson för den delen, det var först på senare år jag insåg att det faktiskt är Ica-Stig som skrivit de bevingade raderna ”En septembereftermiddag lägger man sej i Allén, och man tänder liten braja, gottar sej i solens sken”. Sakerna man inte vet ...

Detta sagt så finns delar av rockorkestern med på scen nu också, men det är främst teatergrenen av Nationalteatern som firar 40 år med sin nyskrivna kabarevy, en slags blandning av kabarét och revy. Vilket är precis vad som bjuds. Det blir högt, lågt och helt under bältet, allt om vartannat. Roliga skämt med Jan Björklund i lederhosen och kris-demokraten Göran Hägglund förvandlad till någon slags nazistpastor varvas med mindre lyckade sketcher om kärnkraft, Maud Olofsson och katolska prästers faiblesse för små pojkar.

Det är kort sagt en väldigt ojämn blandning. Föreställningen saknar helt och hållet en röd tråd, den känns inte särskilt välrepeterad, skådespelarna kommer av sig ibland och mikrofonerna krånglar. Men det är väl så det ska vara på en premiär, kanske. Och publiken köper hur som helst det mesta. För att inte säga allt. Stämningen är skön under den en timme och 40 minuter långa föreställningen.

Nostalgifaktorn ligger tjock i lokalen när skådespelarna river av rockorkesterns paradnummer, ett efter ett, och glatt bjuder på sig själva och sina ålderskrämpor. Den som har en lång och varm relation till Nationalteatern kan säkert lägga på en fyr eller två i betyg, men för dig som inte har det är det nog bara att plocka bort en fyr. Eller två.