Teater Tofta Herrgård | Fröken Julie

Inte Jean och Julie som stycket kunde ha hetat utan Fröken Julie. Det är sent 1880-tal och Strindberg skriver med trasigt hjärta och huvudet fullt av klassbestämd social-darwinism och fasa för en ny könsordning där driftstyrda ”halvkvinnor” hotar. Friherrinan Siri von Essen och äktenskapshaveri spökar bakom Juliegestalten.

Det är Jean, den livsduglige betjänten-klättaren, som har de flesta replikerna och de längsta monologerna. Hans attack är skoningslös men också komisk i sin blinda självsyn. Så kommer det sig att när detta ”naturalistiska sorgespel” går mot sitt midsommarslut är det Julie som står där med vår sympati och sin omöjliga kärlek. Hennes längtan och krav blir allmängiltiga, hans en klättrares osentimentala. Sexualiteten talar olika språk.

Det är ett märkligt stycke detta, där dramatikern Strindberg vrider vapnen ur händerna på författaren Strindberg och realismen segrar över hjärnspökena. Men det kräver en uppsättning som ser det.

På Tofta Herrgår spelas nu i juli dramat i ett spannmålsmagasin som står för perfekt scenografi med sitt naturliga ljusinsläpp och sina kärva bjälkar. Skådespelarna är Susanna Helldén, Göran Parkrud och som Kristina ser vi Adriana Savin. För regin står Sara Estling.

Jag är fylld av beundran över det arbete gruppen gjort och den föreställning man bjuder på. Här skulle mycket kunna gå fel. Peepshow-elementet i stycket blev en stor framgång på Dramaten häromåret när en massmedialt attraktiv skilsmässa mellan huvudrollsinnehavarna stod för publikarbetet. På Teater Tofta Herrgård är det inte plats för lystna blickar men för en studie i villkor som förnedrar. Evigt aktuella.

Scenerierna på den avlånga spelplatsen skär rakt in i det kaos av närhet och distans som driver pjäsen. Parkrud gör Jean med en explosiv återhållsamhet. Hans precision är imponerande. Susanna Helldéns Julie är inledningsvis litet forcerad och anspänd men hittar sen rätt i känslor och uttryck. När hon befriar sig från sina illusioner gör hon det med gripande ofrånkomlighet. Det blir mycket vackert. Och Kristin, kokerskan och styckets resonör, spelas av Adriana Savin med en tonträff som är härlig att höra och skåda. Den rollen kan göras mycket grov och fördomsfull. Här sker motsatsen.

Det här är en konstkulturens replik till en sommarvärld av skärgårdsturer, kräftsafaris och tingeltangel. Att teatern kan ges plats i allt detta är en nåd att stilla bedja om. Måtte Teater Tofta Herrgård bli en återkommande allvarsam och lekfull spelplats mitt i idyllen. Just nu kan man där uppleva vad en genomtänkt sommarteater kan vara.