The Gothenburg English Speaking Theatre, GEST, har i fem år anglifierat stans teaterliv med en svit utmärkta samtidspjäser. Contractions är inget undantag, en mardrömsabsurd kontorskomedi av Mike Bartlett från så sent som 2008.

Pjäsen, som ursprungligen skrevs för radioteater, utgår ifrån en premiss som kunde ha varit kroken i ett grävande reportage: att stora företag och organisationer numera ställer krav på anställda som riskerar att kränka den personliga integriteten. Här är det Emma, nyanställd på säljavdelningen, som invaderas när personalchefen ställer frågor om hennes lojalitet till företaget, närmare bestämt det finstilta i anställningskontraktet som gäller ”romantisk eller sexuell relation” på jobbet. Ett förbud, ska det visa sig, med flytande definition och ohyggliga följder.

Den timslånga pjäsen har på Teater Trixter kokats ned till ett tiotal scener, ett bord, två stolar och en elegant, tryckt atmosfär.

Londonbaserade Mary Conlon gör den namnlösa personalchefen lika artig som sadistisk, i stram dräkt och hållning ett slags allseende övervakare i detta multinationella företagssamhälle.

Kristina Brändén Whitaker som Emma är till en början pigg och karriärsugen men blir alltmer utsatt och förtvivlad ju mer företagets bisarra, hjärtlösa etikpolicy driver henne att pruta på integritet och kärleksliv.

Maktspel och tortyr. Så hur kan det vara kul? Det fina med Bartletts absurdism, som uppsättningen tar hyggligt till vara, är hur den överdriver avarterna av verklighetens arbetsvillkor. Med bisarr, ny-Orwellsk spetsighet undersöks om det ännu finns gränser: är ett välavlönat, privilegierat jobb värt att gå över lik för att försvara? Emma går, bokstavligen, över spädbarnslik, och finner sig i det. Orimligt, hoppas man. Om inte verkligheten alltid överträffar konsten? Som peptalk för arbetsrättskramare kan nog Contractions vara värdefull att se före 1 maj.