Som just ingen annan svensk teaterinstitution håller Angereds Teater dörren öppen för experimentell scenkonst. Vessels (eller Kärl på svenska) är en undersökning av sceniska pusselbitar som skavts samman till ett udda och mycket sevärt blandkonstverk.

Det libanesiska paret Sawsan Bou Khaled (regi) och Hussein Baydoun (scenografi) gästade Göteborg under Dans- och teaterfestivalen 2008 med föreställningen Chryptobiosis. Den såg jag inte, men man anar utifrån Kärl en linje i deras arbeten: krigserfarenheter, förmodligen, komplexa scenbilder, smak för performance och antiteatralt kroppspråk. Vad publiken förstår verkar intressera duon långt mindre än vad den faktiskt upplever.

Så låt mig slippa återberätta handlingen. En tråd av text vävs i alla fall av rader ur bland annat Stig Dagermans Bränt barn, Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen och allålderssagan Den lille prinsen. Litterärt stoff blir poetisk deg i munnen på den alltid sevärde Ove Wolf, placerad likt en ömklig, berättande spindel i Hussein Baydouns brötiga nät av vajrar som löper från golv till tak. Sawsan Bou Khaled i den lika anonyma rollen som Kvinnan agerar mer i bilder: klär av sig underklänning på underklänning, tvättar dem i ett vattenkar, hänger dem på tork. Tablåer glider över i tablåer, det är lika ogripbart som precist, krigsmättat allvar fylls med bisarr komik i stundens konst.

På spel står, om man så vill, människan i obalans: insnärjd, uppkopplad, med minnen av krig och mammas mjölk, rädd för ensamhet, tvåsamhet, närhet. Under den knappa timmens känsliga samspel rör sig Wolf och Khaled som likpoliga magneter utan att dela ett endaste ögonkast.

Till den dunkla stämningen bidrar i hög grad Charlie Åströms sensuella ljusläggning och Joakim Nordwalls matchande diskreta, syntetiska musik. Men känsla före förnuft, som sagt. På Sawsan Bou Khaleds abstrakta blandspråk blir man knappast klok, däremot riskerar man lustfylld förvirring av denna stillsamma, högklassiga scenkonst.