Tag Bergmans svidande skilsmässodialog, Dostojevskijs kristna moralfrågor och Noréns föräldra-barn-trauma i förortstristess. Slunga sedan in ett osedvanligt gehör för unga människors känsloliv – och kör centrifugen tills en och en halv timmes välkomponerad teater återstår. Det du har är Mattias Anderssons Kontrakt med Gud.

Det jag vill säga med receptet är inte att Andersson är en epigon. Tvärtom, den som följt honom från 90-talets nervösa frigrupps­premiärer till dagens succéer på Backa teater känner igen hans signum. Blixtbelysning av några liv som annars segar sig fram som i cement. Hur något plötsligt mobiliseras, börjar bulta, sätter oss i arbete.

Ulla Kassius har byggt en scen i tre våningar, varje etage kantad av gul-och-svart-randig tejp. Publiken ser varningen, men inte rollfigurerna som vill/inte vill falla ur sina egna liv.

På mittplanet försöker den livskrisande Markus lämna familjens mjukisbyxeliv efter 17 år. Ola Rapace fungerar oväntat bra i rollen; han blir sluten och luddig när bitch-hustrun Rebecka ansätter honom med frågor: ”Vad ska du göra i stället?”, ”Vad har du tänkt att du ska göra i stället?”

Man blir rädd för Maria Heiskanen i denna hustruroll. Hon ömsom psykar sin man och idkar ömsom emotionell utpressning med sina gråtattacker. Samtidigt är det en viktig läxa att tvingas omvärdera henne. Hon visar sig ju ha rätt i sin misstro mot hans motiv. Han ljuger när han lovar att han inte träffat en annan kvinna.

Mitt i detta drama inträder, helt brutalt, ett annat. Efter en syraspeedad och poserande kärleksscen, bedårande spelad av Anna Åström och Ramtin Parvaneh, råkar flickan – parets dotter – ut för en bilolycka.

Allt stannar upp. Grälet stelnar.

Det är nu Markus lovar Gud att offra allt för att flickan ska överleva – och den existentiella frågan börjar handla om gudskärleken kontra individens passion. Gör han rätt som offrar sin nya kärlek för att stanna i familjen? Finns en Gud som ställer sådana krav? Det är ju för övrigt ett krav som går rakt emot alla sagors gängse bud: att man ska ”följa sitt hjärta”.

Det här är teater som öppnar en stark kanal mellan känsla och förnuft hos mig som åskådare. Jag får oväntat lust att tala om stor teater – fast jag känner på mig att denna fina ensemble ogillar sådana pompösa ordalag lika mycket som jag själv.