Nog önskar väl de flesta av oss någon gång att vi kunde ändra historien. Eller åtminstone hejda tiden, så att vi fick en chans att tänka om och fatta bättre beslut. I teaterns värld är det möjligt att göra sådana korrigeringar och just den friheten tar sig Folkteaterns nya pjäs för barn, Ifigenia och H.

Som en pendang till Orestien på den stora, Röda scenen, invigs även den nya lilla, Vita scenen, med material från de grekiska klassikerna. Här har Ifigenia, kungadottern som offrades av sin far Agamemnon för att hären skulle få förlig vind mot Troja, satt fart på idéerna. Kriget är fortfarande en grym realitet för många barn, precis som fäder som sviker. Dramaturgen Hasse Carlsson – som har skrivit texten – och regissören Lars-Eric Brossner korsar den antika sagan med vår tid och låter nutidsflickan H dimpa ner i det gamla dramat. Trots att över 3000 år skiljer dem åt förstår Ifigenia och H varandra.

Barnpubliken är van att leka och därför världsbäst på sceniska överenskommelser, att dataspel och antika pelare blandas i samma scen är inga problem. Men Carlsson och Brossner har ändå svårt att få ihop det. Bra tänkt, men jag saknar flyt och fäste. Det blir mycket ut och in, särskilt för Ifigeniahistoriens antika figurer, men bara Sergej Merkusjevs Agamemnon lämnar avtryck kvar. Gestaltningen av gudarna stannar vid gardinarrangemang och hattparad och den kartkäkande figuren (Niklas Román) är en besynnerlig konstruktion av krig.

I Sören Brunes scenografi välter en pelare tiden över ända. Det är fräckt. Men vattenrännan med flottan av barkbåtar redo att segla mot Troja blir enbart dekoration.

Helena Thornqvist i rollen som H gör ett styvt jobb som motor. Hennes kontakt, och i förlängningen solidaritet, med Ida Wahlunds Ifigenia blir den stora behållningen. Det är fint och äkta spel av båda. Sergej Merkusjevs och Johan Fribergs djupnande insikter i papparollerna visar att det går att ändra på historien. Bara man använder sin fantasi.