Vad gör ett samhälle civiliserat? Yttrandefrihet, fönsterkuvert, kulglass i solen, jovisst, men jag säger medkänsla. När värdigt liv för alla inte värnas behöver vi väckarklockor, som Lo Kauppis ilskna och sentimentala debattinlägg om kriminalvården.

Bergsprängardöttrar baseras på intervjuer med kvinnliga interner. Verklighetens kriminalvårdsmaskineri har förvandlats till en Kafkaartad vardagslabyrint för fyra kvinnor: Angelika, Mia, Rosanna från Chile och Helena från Finland. Inga sensationella brottslingar, alla var de familjekvinnor innan de halkade in på långa fängelsestraff.

Fängelseteater brukar ta spjärn mot de yttre murarna, hur män(niskan) förhärdas i avskildhet. Här gäller istället hur muren på insidan håller kvinnornas livsviktiga nära relationer frånvarande, på scenen representerad av en gigantisk vägg av arkivskåp. Figge Norlings hygglige väktare pilar upp och ned längs en stege och handlägger varje liten blankettförfrågan från de intagna. Träffa dottern med bebis? Avslag. Ringa brodern? Avslag. Ett musikinstrument då? Avslag. Dildo? Avslag.

Kvinnorna är fastlåsta i väggen via midjefängsel och underkastade ett regelverk utan svängrum för sunt förnuft. Lo Kauppis budskap är tydligt: dagens kriminalvård motverkar återanpassning av trasiga människor till samhället – särskilt kvinnors behov kränks systematiskt.

Det feministiska perspektivet kräver nu inga slipade glasögon, den här Riksteateruppsättningen är både underhållande och gripande. Porträtten djupnar framför allt i monologerna, som när Sara Turpins Angelika öppnar sina livssår för psykiatern och får sömntabletter till stöd – samtalsterapi hinns inte med. Anette Bjärlestams skånska Mia är uppkäftig och okuvlig, men har ändå sympati för sina medsystrars behov.

Bergsprängardöttrar ställer människa mot byråkrati: hur systematiskt förnekande av normala behov gradvis mattar ut själens läkkött. Och inte bara kåkfararens själ lider, det gäller vårt samhälle. Låt väckarklockan väcka.