Ibland dominerar teaterhändelsen över teaterföreställningen. Så är det nog med Lars Noréns uppsättning av Aischylos Orestien. En ny teaterscen, en ny teaterchef och en intressant repertoarkollision med Stadsteatern. Inte undra på att allt vad Stockholm har av kritiker var där med pennor och block.

En teatersalong med svåra evakueringsproblem har ersatts av ett rum där scen och gradänger låter sig varieras efter regi och behov. Publiken sitter på ömse sidor en smal långsträckt scen som gjord för röda mattor, blod, entréer och sortier från både kungaborg och helvete. Scenrummet påminner starkt om det som Backa Teater använde i Brott och Straff. Och temat har onekligen beröringspunkter.

Atridernas historia rymmer allt det som sparkar och bryter i den blodiga institution som heter familj. För sådär 2500 år sedan registrerade Aischylos förbannelsen som följer på överträdelserna av människans gränser. Fadermord, modermord, incest, kannibalism, sten på sten i släktled på släktled. I mindre mytisk form känner vi den historien genom tiderna och in i vår egen. Stam står ännu mot stam, uppror mot förtryck och Agamemnon, Klytaimnestra, Orestes, Elektra har fått andra namn men drivs av samma gränslösa känslor och våldsamma rädsla.

Det är svårt att föreställa sig ett mer aktuellt teaterstycke än detta urdrama. Och det är ett kulturellt kris- och förfallssymtom att det över huvud taget går att ställa frågan om klassikernas relevans för vår tid och hur man skall bära sig åt för att göra dem angelägna. Men så lever vi också i ett land där historien före vårt eget kristnande inte räknas och antiken snart inte längre finns på skolschemat.

Men hur går det då med föreställningen och Noréns regidebut på Folkteatern? Så där. Det är den trista sanningen.

Klassikerna kan sättas upp på olika sätt. Antingen bryter man mot traditionen eller också är man den trogen. Drar på dem jeans och kortkort eller klär dem tidlöst. Den som bryter mot traditionen och moderniserar i tal och kostym utgår från att styckena måste anpassas till oss. Den som är medvetet trogen tänker att de är i sig så rika att det räcker och blir över också åt oss. Noréns uppsättning är i grunden gjord med den respekten. Några mindre tillägg i Emil Zilliacus gamla översättning gör han, flyttar in Elektra i både första och andra akten som vårt vittne och darrande syster, stryker ner till hanterbar föreställningslängd och byter ”edsvurna domare” till ”nämndemän” i trilogins sista del, den där humanitetens ideal pläderas och medborgerlighet ställs i envåldets ställe. Men den som läst stycket känner sig hemmastadd med de bearbetningarna. Och när föreställningen är som bäst vågar den lita på att Aischylos talar också med oss.

Där finns en förunderlig rytmisk kraft i dessa urscener om mord, svek och hämnd som hämnas hämnd. Något som inte behöver tolkas med pannan i djupa veck utan bara öppet mötas. Det ligger en underbar tillit i den hållningen. När Orestes och Elektra böjer knä i en läcker dubbelexponering vid Agamemnons, den mördade fadern, grav etableras en sådan naken närhet. Sanna Hultman och Erik Ståhlberg förmår i sin dialog där och genomgående i föreställningen förhöja talet just så pass mycket som krävs för att en poetisk tydlighet skall uppstå i versen. Inte för mycket men heller inte scenprat. Niklas Hjulström som Aigisthos, Klytaimnestras nye man och sammansvurne mördare, håller också han upp texten så att vi förmår besinna allvaret i vad den säger. På andra håll och kanter i ensemblen går det sämre. Då sjunker talet alltför ofta ner till något slags Folkteateridiom som paradoxalt nog skymmer sikten in mot tragedin.

Över huvud taget är det denna andra akt, Gravoffret, som griper starkast. Den är dramaturgiskt koncentrerad i både text och regi på annat och effektivare sätt än den sega inledningen av första akten, Agamemnon, med dess rätt energilösa presentationer av läget efter Trojas fall. Och den är överlägsen den erkänt besvärliga avslutande delen, Eumeniderna, där Aischylos förkunnar att nya tider nu måste stunda. Endräktens och medborgerlighetens. Här blir det långa stunder väldigt utvändiga och illustrerande lösningar. Hämndgudinnorna krälar och stönar i sin ormgrop inför Apollons och Athenas försök att blidka dem. Likplasten som markerar deras underjordiskhet prasslar och Orestes och Elektra får problem med att göra sig hörda innan den friande domen fälls. Det är inte någon lätt akt att hantera. Det lyckades inget vidare den här gången heller.

Nej, någon fullödig uppsättning blev det inte. Men en stor teaterhändelse.