”Att dansa är för fan att stå still” Så svarade en gång koreografen Birgit Åkesson författaren Stig Claesson, Slas, när han ville veta hur han skulle förstå sig på dans. Citatet dyker upp i mitt minne när jag kliver runt föreställningen This is på Göteborgsoperans lilla scen. I flera av de bås som utgör scenografin till Tilman O’Donnells koreografi står det still. Ibland är det till och med tomt.

Som åskådare får man själv stå för rörelsen, bokstavligen gå jakt efter dansen. Det är också själva meningen med föreställningen, att utmana såväl dansarna som publikens föreställningar om vad dans är. Koreografen tillstod i eftersnacket att han rentav är mer intresserad av att titta på publiken än på dansarna.

Det må låta experimentellt och är det också för Göteborgsoperans balett. Men så här ser det ofta ut på den internationella dansscenen. Och det är i den framkanten Göteborgsbaletten vill vara. Att balettchefen Johannes Öhman lyckats kapa åt sig den lilla scenen är ett led i utvecklingsarbetet.

Gunilla Heilborns Alaska var ett lyckat steg förra säsongen. Nu går O’Donnell med åtta dansare ännu längre. Och publiken får titta in i verkstaden där alla sammanhang är uppbrutna eller avklippta. Vill du ha en tråd, eller en historia, får du plocka ihop den själv bland allt som pågår parallellt. Det egna valet är ju vår tids mantra. This is är som en mässa – fast utan flashiga gratisprodukter och välklädda inkastare till montrarna. De allt svettigare dansarna förflyttar sig mellan båsen och brister ut i sedvanliga improvisationsaktiviteter; väsningar i mikrofoner, vrål, krumbukter, stamp och slag mot väggar och golv, självbespeglande video samt en och annan dansant flykt i luften, eller mot golvet. Med ljuset styr Tomas Zamolo åskådarblicken mer än vi tror.

Fernando Melo har en komisk ådra som lätt fångar in mig, i hans scener fäster mitt intresse. Och visst fascineras jag av energin som alla dansarna utvecklar. Men mest vandrar jag runt, lite artigt förströdd medan jag ser fram mot vad allt detta skall leda vidare till.