Jules Massenets franska sekelskiftesopera Thaïs fick sin Sverigepremiär på Stockholmsoperan 1912, samma år som Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken kom ut. Hade romanens manliga huvudperson Arvid Stjärnblom fortsatt sin verksamhet som operakritiker hade han med allra största säkerhet recenserat föreställningen, med gillande dessutom.

Detta är nämligen ett verk som inte bara är baserat på en roman av Anatole France, en av Hjalmar Söderbergs stilistiska förebilder. Det berör också i hög grad en problematik som upptar flera av Söderbergs böcker, det vill säga det religiösa hyckleriet i förhållande till den jordiska kärleken. Här finns mycket av det som är bakgrunden till Söderbergs raffinerade flanörstil, 1890-talets dekadensfenomen och svärmerier för allehanda gränserfarenheter. Längtan till det heliga och rena sätts under lupp och avslöjas som illusionsmakeri. Dessutom till tonerna av den sortens känslosamma operamelodier som Den allvarsamma leken är full av hänvisningar till.

Hade Stjärnblom därtill haft möjligheten att hoppa framåt i tiden, för att uppleva Göteborgsoperans nya uppsättning av Thaïs, är jag övertygad om att betyget skulle blivit översvallande. Regissören Nicola Raab, scenografen/kostymmakaren Johan Engels och dirigenten Jan Latham-Koenig har skapat en konstnärligt helgjuten och konsekvent genomförd vision av Massenets storslagna verk. Det är en tolkning som tar fasta på det dubbelbottnade i Massenets skönhetsdröm, en ambivalens som också är något av dekadensens livsnerv.

Det är över huvud taget ett klokt val att flytta handlingen från 300-talets Egypten till 1890-talets Parissalonger. Så blir överdådet, orientalismen och de överhettade stämningarna delar av symbolismens tankekrets. Det djupröda, sammetsdraperade såväl som det guldfärgade, översinnligt skimrande hör samman med den sortens överträdelser och berusningar som kan ses i samtida bilder av Odilon Redon, Fernand Khnopff och Edvard Munch. Det är med en oerhörd finess och snillrik detaljrikedom som dessa bildvärldar överförts till scenen och det är inte utan att man som betraktare och lyssnare hamnar i ett halvt narkotiskt tillstånd.

Det har blivit en drömmeriets föreställning, på en gång bildskarp och suddigt vibrerande. Det är just detta som är så bra: att det vackra finns där som ett gift, på samma vis som religionen bokstavligen fungerar som ett opium i berättelsen.

Och som orkestern spelar under dirigenten Jan Latham-Koenigs ledning! Här får glittret i klangbilderna och sötman i Massenets melodilinjer de mest precisa gestaltningar, och i det övertonsrika och harmonitäta får musiken ett förimpressionistiskt drag som är kongenialt med regigreppet. Något är på väg att bli något annat och det triviala kan vara det mest hemlighetsfulla.

Det är en särpräglad upplevelse att få höra operans kända ledmotiv, violinsolot Méditation religieuse, just som en passage mellan världarna, en melodi som återkommer som ett nostalgiskt minne, för varje gång litet mer beslöjad och klangskir. Applåder för konsertmästaren David Bergström!

Men framförallt är det överväldigande att möta sopranen Malin Byströms magnifika gestaltning i rollen som Thaïs. Det här är en rent förtrollande tolkning som förenar det virtuost glänsande med det psykologiskt tvetydiga. Musiken är ju skriven på det viset att de förföriska melodierna tar parti för Thaïs som karaktär, men Malin Byström har en fascinerande förmåga att använda sig av hela spektrumet av känslotillstånd. I de intima passagerna svävar sången viktlöst, för att sedan bli expansivt expressiv, men hela tiden med den klangliga precisionen i behåll.

Barytonen Thomas Lander har en svårare uppgift som hennes kontrahent, munken Athanaël, som skall få Thaïs att lämna det erotiskt utsvävande livet och uppgå i de religiöst asketiska sfärerna. Det är en trovärdig tolkning, men den har även klangligt något oförlöst över sig, som om det låg en hinna över rösten som hindrade melodierna att sväva iväg. Men som helhet är detta en av Göteborgsoperans mer lyckade föreställningar på senare år.