Hatet mot kvinnan som kön är inte en myt. Regissören Suzanne Osten skriver om sexuella trakasserier, tystnadskultur och hur teatern måste kunna berätta om hela människan utan fruktan.

I hela mitt liv har jag tänkt på underordningen jag är född in i. Det blev ”bara en flicka”, sa man ofta när jag var liten.

Hatet mot kvinnan som kön är inte en myt, tyvärr. Fakta talar som i den Pulizerbelönade boken som ligger på mitt skrivbord. Den heter Half the sky: turning opression into opportunity for women worldwide av Nicholas D Kristof and Sheryl WuDunn. I en beräkning jag finner fattas det 107 miljoner kvinnor på klotet och årligen ”försvinner” två miljoner flickor, i diskriminering. Om det i väst handlar om sämre löner eller tafsanden, så handlar det i fattiga delar av världen om flickor som inte vaccineras. Familjen prioriterar pojkarna. Flickorna kommer inte till sjukhus, flickfoster aborteras, flera kvinnor finns i statistiken över antal mördade. Räkna sedan trafficking, hedersmord, massvåldtäkter ...

Vi kvinnor utgör den andra kasten. På trots diktade jag och Margareta Garpe att ”halva himlen bärs upp av oss kvinnor ” i en sångtext på 80-talet i ett försök att vända maktordningen till jämlikhet och erkännande av hur många vi är när vi föds.

När jag fick Sveriges Radios frågor om sexuella trakasserier i min mejl visste jag inte att jag skulle rodna över hela kroppen när jag svarade på enkäten om hur och på vilket sätt jag varit utsatt. Jag blev tvungen att gå genom fråga efter fråga trots att jag var motvillig. Jag är ju en arbetsledare med makt! Hur mitt beteende uppfattas av andra är en del av mitt jobb ... särskilt gent­emot de unga som söker sig till mig.

När den tunge manlige kollegan kastade sig över mig hemma hos mig på mattan och jag föll men snabbt vred mig ur greppet och kom på fötter skrattade jag bort det. Framför datorn i formuläret satt kroppsminnet kvar som en svidande känsla i skinnet. Jag blir röd vid blotta tanken. Vi skulle ju jobba ihop var det tänkt . Jag sa något urskuldande om att jag hade en relation, till på köpet ursäktande ... Jag bara noterade i bakhuvudet – han är en sådan där!

SR-enkäten drar igång en viktig diskussion om hur långt vi kommit i det svenska samhället. Jag föreslår att enkäten går vidare: till näringslivet, till media, till politikens rum, till sportens salar. Jag har hört av enstaka män att det ju förekommit på förskolor och i vården att män trakasserats i kvinnodominerade miljöer och ibland förgäves försökt få rätt hos facket som skrattat åt dem – lite får man tåla!

Att kasta sig över någon som inte vill är bara maktutövning. Överfall på gamla kvinnor, våld mot barn. Offrets rädsla triggar kanske sexualitet. Men vi förstår ju att lärare inte ska ligga med elever, professorn med sina studenter eller terapeuter med sina patienter. Vi förstår ju att den som är i beroendeställning kan utnyttjas.

Att ta på, markera, märka ut platsen, beskriva en annan som sin utan att lyssna är att göra någon till en sak. I en relation med respekt finns två subjekt.

Den som har makten att trakassera utan påföljd fortsätter. Den stora Teatern har en hierarki och kvinnorna där är underordnade. Dessutom erbjuds kvinnor färre och mer stereotypa roller och i vårt porrifierade samhälles utseendefixering blir kvinnan ännu mer beroende och värderad utifrån en yttre bedömning, oftast av män. Teatern är fylld av tvetydiga yrkessituationer med grumliga ideal. På scen och bakom scen pågår snabba avklädningar, nyp och lattjo, oinbjudna skämt i mörker, stress och spänning möter krav på sceniskt mod och frigjordhet. Artisternas ändlösa krav på att ge publiken allt och det lika ändlösa skvallret om vilka som gör vad med vem fyller teaterns korridorer. Det är både en ventil och ett direkt hinder för att säga ifrån. Vi skrattar och vi ”vet”, men vad gör vi? Och vilka är de som aldrig får tillsägelser eller raka svar?

Vilka har loger med speciella nycklar? Vem informerar Den bedragna frun om alla hans damer? Teatern har en tystnadskultur därför att alla är rädda om sina jobb.

Hur ser det ut? Det frågar jag alltid när vi diskuterar verkligheten. Teaterns storhet är ju att vi kan se livet på scenen och känna igen vad vi talar om. Och förändras. Jag regisserar och du sitter i salongen med många och ser samma saker. Vi ser det direkt. Han/hon gör något som hon/han inte är med på. Det syns, vi läser av det. Vi är gjorda för att kunna se samspel. Att mobba eller köra över någon är något andra kan känna igen direkt. Gruppförtryck känner vi igen på jargonger där vissa inte har någon talan, spelregler ändras. Yngre ska sättas på plats? Vi definierar humorn! Du är tråkig! Vi i salongen ser detta direkt. Vi har nämligen den medfödda förmågan att se och känna. Och känna för. Empatin är lika mycket där som förmågan att inte utöva den hos människan.

Jag tror att denna diskussion om sexuella trakasserier mot kvinnor kan skada teatern. Myter, rädsla och kulturförakt frodas redan och hanteras slarvigt. Redan mullras det från ”skattebetalarna”som inte vill ”bidra till kulturen”. Teatern måste nu självkritiskt ta itu med uppgiften som alla andra medborgare får ta itu med. För det är samma pinsamma fråga på alla arbetsplatser.

Teatern som jag arbetat med i 35 år är ju också en underbar fruktbar frizon. Där forskas det om människan. Som konstnär vill jag studera maktrelationer och vara en forskare i humanismens tjänst. För mig är det en självklarhet att där måste vi våga ifrågasätta allt – också oss själva.

På en arbetsplats där det är högt i tak med transparenta beslutsordningar ledda av icke­auktoritära chefer, där du får ha åsikter i en struktur där arbetsprocessen får diskuteras och där det är till exempel ålders-, köns- och etniskt blandat vet jag att trakasserier bemöts.

Där jag inte är rädd att bli av med jobbet, kritiseras eller förlöjligas som ”frigid feminist ”. Där lyssnar man på varandra. Där finns ju arbetets mening och där har man råd att ha erotisk fred .

Rita Liljeström skrev på 70-talet en tankeväckande bok om erotisk fred på arbetsplatserna, det var en sociologiskt färgad rationell utopi. Arbetsplatsen, menade hon, måste ha en etik och det är ju något vi förhandlar om som vuxna människor. Att vädja till männi­skors förnuft låg i tidens diskussion den gången. I dag är det bara pengar som diskuteras. Reflektion försvinner med all stress, kortare anställningar och projekt. Vi behöver stanna upp och öva upp modet att kritisera varandra. Teatern berättar om hela människan och vi måste göra det utan fruktan. Annars utarmas vår kvalitet. Det nakna, det erotiska, det sinnliga är underbara saker att skildra. Våldet, äcklet och föraktet är nödvändiga sidor av människans liv att berätta om.

Samhället behöver granskas och omprövas hela tiden. Teatern var med oss från början som den rituella platsen där vi visar den heliga människan som kränks gång på gång. Men av vem?

Teatern måste ha en etik för att våga berätta obekvämt.