”Den ska jag se”, sa en bekant som vurmar för mörker och aldrig går på teater. Samma dragningskraft hade Carina Rydbergs Satanisterna inte haft om den hetat ”Glömska vid äng” eller ”En sorts kärlek”, två titlar som onekligen varit sannare mot den här tragiska familjhistorien. Obehaglig är den, men lockas eller skräms inte av själva djävulstecknet – av satanisterna får du inte ens ett lillfinger.

Carina Rydberg debuterar som dramatiker på Nya Studion (borträknat radioteaterpjäser). Ett faktum värt att stanna upp vid, nu när Stadsteatern hunnit ungefär till middagshöjd med den makalösa jättebeställning som lades för några år sedan på ny svensk dramatik av framför allt etablerade författare. Hade Rydberg fått chansen på Stockholms Stadsteater? Kanhända, men det är ändå slående att satsningen på nyskrivet blivit så lyckad och inte bara stimulerat detta hus utan teaterlivet i stort. Drivna pennor kräver också matchande gestaltning, vilket i Satanisternas lyckosamma fall inneburit valet av en regissör som vågat ta sig friheter.

Det är förstås en gripande dialogtext Carina Rydberg skrivit, om än ingen storartad dramatik. Baklänges – slutet först, sen mitten och början – berättas historien om ett övergrepp i det förflutna som involverade en son och en pappa och som förblivit familjens hemlighet, delad och förträngd också av mamman. Detaljerna ska inte avslöjas, men så mycket kan sägas att sonen möter en kvinna, tvåsam blir fyrsam, gruvlig skam läggs till nattsvart skuld och glömska väcker minnen av svåruthärdliga syner och scener.

Den som kan sin Rydberg vet att sol inte följer på regn. Utan hopp om försoning och med ondska i pjäsens över-, under- och mellanregister är det för väl att humorn inte förnekats, mellan raderna och på scenen. Den psykologiskt realistiska stilen hade däremot gärna fått tränga djupare i karaktärerna, blottlagt motiven så man bättre förstått hur de här människorna blivit som de blivit. Istället lämnas man med en ohygglig händelsekedja, men utan nycklar.

Regissören Birte Niederhaus tycks ha brottats med pjäsens psykologiserande svagheter, i vart fall är hennes regiidé radikal: gå på tvärs mot texten, slopa realismen, satsa på teatral stilisering. Kvartetten på scenen rör sig som stelopererade robotar: höger 90 grader, vänster 90 grader, bakåt, framåt, repliker mot kulissen, mimik frånkopplad gestik. Mer än en gång tänker jag på serietidningsfigurer. Särskilt Jussi Larnö – som länge synts på Borås Stadsteater – lättar som pappan upp med ett varmt, ironiskt uttryck som frostar av pjäsens isande ångest.

Karin Dahlströms scenrum är annars som en mental frysbox med korrugerade väggar på tre sidor. Några stolar, det är allt. Som om torftigheten lämnats kvar från Vi som är hundra, Jonas Hassen Khemiris vrålande pjäs som spelades på samma scen i höstas. Distanseringseffekten för mina tankar också mot Lars von Triers Dogville: vad filmen rev av väggar och gator, det upplöser föreställningen i socialt lim mellan karaktärerna. Istället för igenkänning får man en visuell smocka av robotarna på scenen, som styrde förträngda minnen deras kroppsspråk och ansiktsdrag.

Spänd på gränsen till sprattlig gör Carolina Söderström utmärkt den unga kvinnan, Ursula. Hennes trauma ges ett lite melodramatiskt frirum när hon introduceras i familjen genom pojkvännen Peter, i Tito Pencheffs vattenkammade gestalt kanske inte den satanistiske urtypen men väl så inre kluven. Deras trevande kärleksrelation är ljuvligt naiv, samtidigt undersöker de gränsen mellan farliga minnen och rogivande glömska. Anna Bjelkerud, som mamman som sett mer än vad hon önskat, begraver sin rädsla i kärleken till sin man och laddar skickligt tystnaden med mening, också ett slags straff.

Satanisterna är en både hjärtskärande och komiskt bisarr iscensättning. De psykologiska insatserna är skyhöga men hålls på halster under den korta, bara drygt timslånga baklängesfärden. På teatern må familjens mellanmänskliga beröringsskräck vara vardagsmat. Ändå vill den, och tål den, bli sedd igen.