I Ulf Fribergs inlägg ser jag en välbekant retorisk debattfigur: Verklighetens folk och scengolvets auktoriteter ställs mot anorektiska teoretiker och statusorienterade kritiker. De utsatta mot patriarkala mörkläggare ointresserade av annat än den rena konsten.

Men sådana gengångare från det förflutna är inget annat än just projektioner av klichéer och nidbilder för att nu anknyta till Fribergs egen psykologiserande metaforik. Och på sådana motsättningar kan man bara koka tunn soppa. De har helt enkelt inget fäste utanför de riggade debatterna. Om detta borde nog doktoranden Friberg ta ett snack med skådespelaren Friberg. För om vi inte är precisa och reflekterande när vi debatterar sexuella trakasserier riskerar vi att följa mediernas logik. Och den innebär att de väsentliga frågorna om över- och underordningar, jämlikhet och materiella villkor i ett sårbart teaterliv inte ställs. I stället får rubriker och intervjuklipp bestämma verklighetsbilden. Där försvinner nyanserna och distinktionerna. Och den ignoranta kulturministern sammankallar parterna för samtal.

Ekots enkät har gått ut till 4 000 av Teaterförbundets 8 000 medlemmar. Av de 4 000 har 1 600 svarat och av dem har 600 refererat till upplevda trakasserier. Illa nog men problemet har än större och viktigare dimensioner. Sex kittlar men de grundläggande maktfrågorna kräver också ett annat fokus och då handlar det om den patriarkala maktens hot och generella våld. Det är än mer utmanande att diskutera.

När det är sagt kan jag hålla med Ulf Friberg om att min avslutningsmening hade en raljant ton. Det var onödigt.

Tomas Forser