Teater Tamauer | Parasomnia
TEATER
Teater Tamauer | Parasomnia
av Andreas Garfield
Regi: Anders Friberg
Scenografi, kostym och mask: Ulrika Kärrö
I rollerna: Sara Klingvall, Ylva Nilsson och Jarle Hammer
Spelas t o m 13/3
Relaterat
Sara Klingvall och Jarle Hammer. Bild: Lina Ikse
Sara Klingvall, Ylva Nilsson och Jarle Hammer. Bild: Lina Ikse
Parasomnia på Teater Tamauer ställer angelägna frågor på ett smart och utmanande vis, anser Tomas Forser.
Teater Tamauer är en grupp som tar ansvar. Man räds varken Shakespeare, Beckett, Rilke, Goethe eller Göthe. Det har nu blivit femton år av ömsom vin och ömsom vatten. Förlyftning ett par gånger, men alltid högsta ambition och alltid en repertoar om individens val och samhällelig utsatthet.
Teatern hade häromåret framgång med den danske dramatikern Andreas Garfields Hem kära hem. Nu återkommer han med ett stycke skrivet för Tamauer, Parasomnia. Parasomnia som i sömngång.
Pjäsen skriver in den mest aktuella av konfliktfrågor i kammarspelets form. En väninna till hustrun dyker upp från det förflutna. Mannen och hustrun är oförvitliga demokrater med hela paketet av korrekta åsikter mitt i ett gängse ojämlikt förhållande. Den utagerande väninnan, starkt spelad av Ylva Nilsson, visar sig vara Sverigedemokrat, islamofob och dessutom rätt sexig. Det ställer till problem.
Föreställningen är smart, rolig och utmanande. Garfield har vågat skruva problematiken hårdare än vad som är brukligt när det skall röjas bland fördomar. Här blir det den extravaganta väninnan med de förgripliga åsikterna som oroar det trygga medelklassradikala paret med dess standardsynpunkter. Men inte nog med det. Med sina ifrågasättanden ställer hon också oss i publiken inför större utmaningar än vad Jimmie Åkesson förmår och Göran Hägglund vågar. I repliklängd och scenisk närvaro kommer hon att dominera. Det oroar på ett produktivt sätt. Här låter en dansk författare en populist lokalisera blottorna hos patentradikalismen och skapa förvirring bland de gångbara meningarna. Helt bekvämt känns det inte.
Där finns stora problem i integrationen. Läggs locket på smäller det. Lösningen är inte en frukostbordsfråga. Den finns för närvarande inte men läget kräver öppenhet, fortsatt och fördjupad diskussion. Jag kan inte se att teatern har en mer angelägen uppgift än att ställa frågor vilkas svar inte är givna men en medborgerlig uppgift för var och en att ställa.
Regissören Anders Friberg och skådespelarna Jarle Hammer, Sara Klingvall och Ylva Nilsson har bidragit till det samtalet.
























