Göteborgs dramatiska teater inviger sin splitternya scen på Stigbergsliden med att ta sig an Henrik Ibsens Hedda Gabler – ibland kallad världsdramatikens kvinnliga motsvarighet till Hamlet. Men lika kvalfylld som den danske prinsen är inte Moa Millgårds Hedda. Väl en slug intrigmakerska som skickligt flyttar personerna i sin omgivning exakt dit hon vill som vore de viljelösa bönder på ett schackbräde. Millgårds gestaltning av generalens dotter är genomarbetad, stram och korrekt men ändå med Heddas kokande ego synligt just under den välpolerade ytan.

Övriga i ensemblen gör även de fint utmejslade porträtt. Christer Fjällströms beräknande assessor Brack är värd ett omnämnande liksom ömma Fru Elv­sted gestaltad av Sara Ahlberg. Nemesisförhållandet mellan Heddas man Jörgen Tesman (Erik Åkerlind) och hennes ungdomsflirt Ejlert Lövborg (Robin Pohlstrand Björkman) utgör föreställningens mest intressanta relation. Nörden ställs mot rebellen och integritet mot prestige. Det ryms inte många döda sekunder dem emellan.

Johan Westergren och John Hinton står bakom regin och deras läsart är texttrogen utan att bli förlegad. Dock tenderar det att svaja en del i tempo och scenisk skärpa. En viss åtstramning hade gynnat föreställningen. Inledningsvis leker man med form och låter publiken vara med i gruppens val av pjäs, där slumpen avgör och lotten faller på Ibsen efter att alla de stora dramatikerna namedroppats. Scenrummet liksom kostymen av Jenny Emanuelsson och Ellen Oseng, badar i rött; siden och sammet mot hård kristall.

Om jag tidigare tyckt att Göteborgs dramatiska teater tagit på sig en lite för stor kostym (även om jag applåderat ambitionen), så fyller de nu ut den. Ibsens dramatik är ofta thrillerartad i sin uppbyggnad, något dolt, jäsande och unket ligger hela tiden och väntar på att brisera. Denna uppsättning utgör inget undantag.