Göteborgsoperan | Trollflöjten
OPERA
Göteborgsoperan | Trollflöjten
Wolfgang Amadeus Mozart
Regi: Rikard Bergqvist
Scenografi och kostym: Tomas Sjöstedt
Dirigent: Henrik Schaefer
Koreografi: Camilla Ekelöf
Solister: Mats Almgren, Mathias Zachariassen, Mats Persson, Karolina Andersson, Henriikka Gröndahl, Markus Schwartz, Eva-Lotta Ohlsson med flera
Spelas t o m 3/2
Relaterat
Henriikka Gröndahl (Pamina) och Mathias Zachariassen (Tamino) i Göteborgsoperans lyckade uppsättning av Trollflöjten som hade premiär på lördagskvällen. Bild: Henric Lindsten
Bild: Henric Lindsten
Bild: Henric Lindsten
Bild: Malin Arnesson
Göteborgsoperans Trollflöjten är modig. Föreställningen är koreografiskt genomtänkt och librettot är nyöversatt vilket gjort att melodierna låter på ett helt nytt sätt. Magnus Haglund tycker att regissören Rikard Bergkvist LYCKATS OVANLIGT VÄL med sin uppsättning.
Nog är det något speciellt med Mozarts sista opera Trollflöjten. Musiken talar direkt till hjärtat. Den är full av magiska motiv som utan omsvep går ner i det undermedvetna och upp i de översinnliga dimensionerna och det hela sker med en oöverträffad melodisk tydlighet.
Det låter lätt, men är vansinnigt svårt att göra konstnärlig rättvisa. Den kombination av folklighet och virtuositet som krävs ställer ofta till det så att det ena hamnar i förgrunden på bekostnad av det andra. Jag har genom åren sett ganska många halvbra Trollflöjtenuppsättningar, där verkets magi i slutändan gått förlorad.
Poängen med Mozarts närmande till de folkliga sångspelens öppna känslosamhet och bullriga burleskeri är att det frigjort ett fantasitänkande av förunderliga mått. Det påminner inte så litet om den sortens drömvisioner som i vår tid gestaltas av en filmregissör som Tim Burton. Fantasteriet som ett sätt att få spelet mellan ljus och mörker att tränga under huden. Tron att det övernaturliga kan gripa in i den egna tillvaron, utan att man därför måste bli högtidlig och auktoritetsberoende. Det är helt klart så att Mozart har sympatier för den barnslige Papageno, fågelfångaren som är ett mellanting mellan djur och människa. Trollflöjten är verkligen i genuin mening både och. Komisk och tragisk, enkel och komplex.
Av just den anledningen tycker jag att regissören Rikard Bergkvist lyckas ovanligt väl i sin version av Trollflöjten på Göteborgsoperan, även om den musikaliskt har sina brister i vissa rolltolkningar. En och annan operavän kanske rynkar på näsan åt att Göteborgsoperan låter en utpräglad musikalregissör som Bergkvist ta sig an Mozarts mästerverk. Därtill har Bergkvist tagit sig friheten att nyöversätta och bearbeta Schikaneders originallibretto så att det välbekanta i orden och melodierna nu plötsligt låter på ett helt nytt sätt.
Men det finns ett mod i Bergkvists vision och det sätt som han har genomfört den, med god hjälp av scenografen och kostymmakaren Tomas Sjöstedt och koreografen Camilla Ekelöf. Här sker något viktigt som har med helheten att göra och hur ensemblen fungerar som kollektiv. Det var längesen jag såg en operaföreställning som var så koreografiskt genomtänkt och där själva sättet att röra sig i rummet i så hög grad påverkat det samlade resultatet.
Allra starkast blir det i scenerna där Papageno har en framträdande roll, och det är också basbarytonen Markus Schwarz som är föreställningens klarast lysande stjärna. Hans Papageno är inte bara befriande komisk, utan också fascinerande mjuk och plastisk, till exempel i passagerna tillsammans med sex vitklädda ballerinor som sedan förvandlas till fågelungar i mötet med Papagena (Eva-Lotta Ohlsson). Det finns en lätthet i rörelserna, en sorts trampolinsvikt som också inbegriper dirigenten Henrik Schaefers kongeniala hanterande av partituret. Orkestern spelar otroligt fint föreställningen igenom, med en betoning av det snabba och flyktigt passionerade.
Det finns några avgörande scener där en försiktigt feministisk läsning av förhållandet mellan det manliga och det kvinnliga gör sig gällande. Ordet försiktigt är avsiktligt valt, för det här är en föreställning som på allvar tar sig an det problematiska i Trollflöjten utan att därför våldföra sig på musikens magi.
Tyvärr når inte resten av sångensemblen riktigt upp till Markus Schwarz självklara nivå i den musikaliska gestaltningen. Karolina Andersson imponerar rent tekniskt som Nattens drottning, även om premiärnerverna visar sig en smula i de första koloraturpassagerna. Men i mitt tycke är hon litet för expressiv, något som också gäller Mathias Zachariassen som Tamino. De tar båda i litet för mycket och låter ett expansivt sångideal dominera. Det är en orättvis betraktelse förstås, men jag tycker överlag att operahusen borde ägna sig oftare åt Mozart och mindre ofta åt Wagner, just på grund av hur det påverkar sättet att sjunga.
Henriikka Gröndahl är mer återhållsam som Pamina och gör en fin gestaltning av hennes övergivenhetskänslor i andra akten. Ja, detta är ett av de vackraste ögonblicken i denna självlysande, men inte övertydliga uppsättning: när Tamino långsamt snurrar runt, runt på en vridscen i mitten av rummet samtidigt som Pamina försöker uttrycka sin förtvivlan över den man som oupphörligen närmar sig och glider ifrån henne.


























