Förvandlingsprocessen är kanske en skådespelares primära gåta och utmaning. Att byta skepnad och sedan förmå gestalta den karaktären. Och att påstå att ensemblen i Stones in his pockets, Gary Whitaker och Mike Rogers, behärskar detta vore en underdrift. De multiplicerar sig själva gång efter annan med smått geniala fysiska och verbala medel och det känns snudd på surrealistiskt att tänka sig att det bara var dessa två som befolkade scenen under två timmar. Detta är skådespelarnas föreställning och triumf.

Skiften mellan karaktärer utförs elegant och lätt med ett minimum av kostym. Handen förs hastigt genom håret och bakom örat. De fiktiva glasögonen puttas upp på näsbenet. Blicken. Och så naturligtvis smörgåsbordet av engelska accenter; förtrollande och inget annat. Regissör Malachi Bogdanov bör ha känt sig som ett barn på julafton och bara helt varsamt styrt ensemblen mot sin vision.

Stones in his pockets av irländska Marie ­Jones är en lika prisad som hyllad pjäs som turnerat kring stora delar av världen. En liten by i County Kerry invaderas av ett amerikanskt filmteam och halva befolkningen agerar statister. Livet självt blir kuliss och till sist blir filminspelningen och dess kringhändelser pitchad som filmidé.

Scenografin signerad Ger Olde Monnikhof är sparsmakad. Silhuetter av träd och moln, några trästolar i dov färgskala. Med känslosam sång och fladdrande värmeljus omvandlas filminspelning till likvaka.

Den irländska underdog-mentaliteten märks i pjäsen. Känslan av att bli invaderad, utnyttjad och bespottad är något som man på den gröna ön kan relatera till. Om man sen går besegrad eller stärkt därur, beror på många faktorer. Här segrar hoppet och det är bara att tacka Gest för att de tar samtida dramatik på originalspråk till Göteborg.