Grupptrycket är påtagligt i Pusterviks foajé. Jag fastnar i dörren in till salongen. Killarna knör kaxigt. Men det är bara ett lätt förspel. Väl på plats i salongen blir alla knäpptyst koncentrerade. Topboy äger scenen. Ingen undgår att sugas med i storyn om fotbollshuliganens väg in i och ut ur våldet. Scenen är naken och svart med grådaskigt ljus. Snabba fötter rör sig över golvet, det är grejer på gång. Ljuden är olycksbådande. Men skådespelaren Ulf Stenberg och hans dubblerande skugga, dansaren Emil Rosén bromsar in. Ställer sig öga mot öga med publiken. De är klädda i jeans, välknäppta jackor och kepsar med preciserat stuk. Under jackorna pikétröjor av märkeskvalitet.

Rakt och effektivt skildrar duon en värld som styrs av den gyllene regeln: Störst av allt är kärleken till laget. Och det är en kärlek som uttrycks i våld. Topboys huvudperson, Tommy, halkar närmast av en händelse in i huligankretsarna. Väl där råkar han lika oplanerat vinna status som slagskämpe och sedan måste han till varje pris försvara sin ställning. Hormonerna pumpar och slår ut allt vad sans och reflektion heter. Texten är en kronologisk berättelse och Ulf Stenberg ger den ett oemotståndligt driv med Emil Rosén som en tyst, förstärkande skugga. Ibland i explosiv dans, ibland bara med sin stilla närvaro.

Topboy utnyttjar basformen för bruksteater, två personer står på scenen och berättar. Och ändå målar de upp så starka bilder. Våldsscenerna blir påträngande. Våndan, som så småningom smyger sig på Tommy, likaså. Föreställningen ställer drabbande frågor. I grunden handlar huliganismen om att slåss. Om man lyckas lägga av med det, vad ska man ägna sig åt då?