Suzanne Osten är i stan. Det lär de flesta ha märkt, åtminstone alla som är det minsta intresserade av kultur. Andra kanske blir det på kuppen. Hon rör sig överallt, ger intervjuer, håller publiksamtal, ställer frågor, bjuder på öppna repetitioner i Nordstan och toppar med att placera två jättelika, vita hästkroppar på taket ovanför Stadsteaterns entré. Viktigast av allt är förstås att hon regisserar, för första gången i Göteborg.

Det är ett dubbelt kap Stadsteatern gjort, eftersom pjäsen är Federico Garcia Lorcas Publiken, aldrig tidigare spelad i Sverige. Osten höjer temperaturen och stärker Göteborgs nyvunna status som landets mest spännande teaterstad. De tillresta var ett markant inslag i fredagens premiärpublik.

Lite märkligt blev det eftersom Ann-Sofie Báránys och Åsa Lindholms bearbetning av Lorcas pjäs går så hårt på att profilera att just Göteborgspubliken sitter i salongen. Askim hamnar i skottgluggen, men här finns också andra brinnande förorter och förbjuden gatumusik.

Greppet är typiskt för Osten. Det är precis detta hon i decennier praktiserat i sin världsberömda barnteater på Unga Klara. Hon är genuint intresserad av sin publik, lär sig vad hon behöver veta om den för att nå fram med det hon vill berätta, och hon visar det tydligt. Aldrig tappar föreställningen kontakten med oss som sitter där.

Och det vill inte säga lite i det här fallet, för det finns skäl till att Lorcas Publiken (från 1929) är sällan spelad. Den är rent ut sagt knepig. Den tillagda prologen, hämtad från Drake och komedi utan titel, gör inte kvällen lättare att greppa. Jag avstår från att försöka beskriva handlingen, förenklat är det viktiga två huvudteman: Teatern och kärleken. De flätar sig samman med poesin som vägvisare. Vem får älska och vem får bli älskad? Referenserna till teaterns och (homo)sexualitetens villkor är många, men tänk queer. Acceptera det och du får en rolig kväll oavsett vad du hinner uppfatta av anspelningarna.

Jag hade en gång en kollega som, när hon i mörka stunder tyckte att teatern mist sin lyskraft, brukade slå ut med armarna och säga: Släng ut skiten och ta in en cirkus! Det var något sådant här hon menade. Med Lorca släpper Suzanne Osten teaterns fundament på drift. Konventionerna är upplösta, åtminstone till synes. Allt är spelbart. Scenografin är olika bitar som rullas ut och in. Hela tiden rör sig något på scenen. Fonder, prylar, dekor, människor, publikplatser, texten. Med tanke på ämnet finns naturligtvis ett viktigt metaplan. Men regissör och ensemble lyfter allt till meganivå.

Det kräver starka och orädda skådespelare. Kärntruppen har Suzanne Osten tagit med sig från Unga Klara. Simon Norrthon och Ann Petrén har mångårig erfarenhet därifrån och skapar tillsammans ett nav i äventyret på Stadsteaterns scen. Norrthon spelar Regissören, självklar i alla svängningar och skruvar. Han kastar sig mellan att längta och bli åtrådd med en fysisk detaljrikedom som är en ren njutning att se. Petrén som Dramaturgen är en sympatisk och klok spelledare som reder ut vad som händer, både för scen och salong.

Men de två ställer inte resten av ensemblen i skuggan, tvärtom. Här frustar det friskt i spelet, inte bara när de återkommande hästarna gestaltas. Marie Delleskog är kul som primadonna i lager av peruker och sprakande kostym. Ett fullblodsproffs som kräver svängrum. Rollen är, precis som den Flick-Julia unga Amelie Thorén – från Teaterhögskolan i Göteborg – så fräckt förvaltar i ett Lorca-goes-women’s-lib-utspel, tacksamt material för kvinnliga skådespelare. Intressanta parallellspår till författarens berömda Kvinnodramer.

Mattias Nordkvist har fått en del av poesin på sin lott och skapar välbehövliga andningshål i det snabba tempot. Åsa-Lena Hjelms luttrade Vaktmästare hjälper också till att styra upp.

För undan går det, med dans. Tre unga Göteborgskoreografer – Fredrika Byman-Moberg, Soledad Howe och Minna Kiper bidrar till de snitsiga rörelser som är basen i det totalfysiska spelet.

Fram till paus är Publiken fylld till bristningsgränsen. En känsla av övermättnad jäser i de långa poetiska avsnitten. Efter paus byter föreställningen ton och hamnar i en svacka efter den furiösa upptakten. Ändå är det här flera brännande repliker fälls: Att trolla bort är ingen konst. Det svåra är att trolla fram, konstaterar Dramaturgen. Varpå Regissören svarar: Och ännu svårare att skapa en ersättning.

Suzanne Osten kan knappast peka tydligare. Publikens metanivå handlar om den svenska teatern. I synnerhet Unga Klaras situation.