Det är 50-tal i New York. Alla tunga och skumma gamblers är i stan och det är Nathan Detroit som är den som ska se till att det blir spela av, men han behöver tusen dollar till en lokal. Det fixar han via ett vad med spelaren Sky. Kan han få med frälsningssoldaten Sarah Brown att åka med till Havanna eller inte? Scenen innefattar också Miss Adelaide, nattklubbssångerskan som vill gifta sig med Nathan Detroit.

Där är ramarna för Guys & Dolls som har premiär på Göteborgsoperan på lördag.

Förställningen bygger på en novell av journalisten Damon Runyon, som en gång i tiden var kompis med gangstern Al Capone och gärna beskrev den undre världens blandade syndare kring Times Square i New York i sina berättelser.

Guys & Dolls hade urpremiär på Broadway 1950 där föreställningen gick 1 200 gånger. Tre år senare spelades den för första gången i Sverige på Oscarsteatern i Stockholm. 1955 kom filmen. I den görs huvudrollerna av Frank Sinatra, Marlon Brando, Jean Simmons och Vivian Blaine.

Så hur tänker man som regissör när man lägger upp inriktningen för en föreställning som många redan sett och har en uppfattning om? Följa originalet eller gå en helt egen väg?

– Det finns bara två vägar att gå – men vi valde en tredje. Vi ville inte flytta fram det till 2009, inte heller rocka upp musiken. Men i dag vill ju publiken ha högt tempo så vi har gjort en rappare version. Originalet är en timme längre, säger regissören Hans Berndtsson som ändå bjuder på tre timmars föreställning inklusive paus.

Hasse Alfredsons gamla översättning är basen i dialogen. Tugget mellan sångerna och danserna ligger åt söderkishållet. Här är det pajsare som kastar ben (spela tärning).

I vissa sekvenser är det runt 40 aktörer på scenen samtidigt. Gangsters, frälsningssoldater, sailors, nattklubbsmänniskor, glädjeflickor ...

Det är Jaana Fomin, som gjorde kostymerna till Cats på Göteborgsoperan 2006 och som just nu är aktuell med kläder i långfilmen Bröllopsfotografen, som designat ensemblens kostymer.

– Jag tycker ju filmen med Brando och de andra är rätt smaskig. Det är den sortens film som varit min inspiration. Det glossiga 50-talet. Gene Kelly, Frank Sinatra, Fred Astaire ...

Jaana Fomin har helt enkelt valt att sätta färg på killarna. Turkos kostymer, rutiga, randiga, gröna kostymer, hängslen, hattar, röda strumpor och glansiga spetsdojor.

– Det här är en form där man kan ta fram påfågeln i männen. Som att en del har olika färg på strumporna – på så vis ser man tydligare vad den personen gör med foten .

Tjejerna är inte heller direkt färglösa. När det gäller dem har den största inspirationen hämtats från en annan 50-talsstjärna – Cyd Cherise.

– Hon var den första som försäkrade sina ben och hon hade speciellt skurna kläder för att kunna visa benen och dansa. Jag har försökt få in det i den här föreställningen. Kläder som är gjorda för dans. Slitsar och omlott, säger Jaana Fomin.

Totalt rör det sig om ett par hundra kostymer. Nattklubbssångerskan Adelaide kräver sex, sju klädbyten.

– Men det är snabba byten. Kostymerna är väldigt fina. Jag tycker väldigt mycket om den här Adelaide. Just nu känns det kul och bra även om det är lite mycket att tänka på, säger Anna-Maria Hallgarn som gör rollen.

Jaana Fomin fick besked om kostymjobbet i början av 2008.

För ett år sedan gjorde hon sina första skisser. Hon har haft en ateljé på 50 personer till sin hjälp – något hon inte är bortskämd med inom filmen – och nu, när föreställningen ska börja, är hennes roll i det närmaste färdigspelad.

Och hon tycker att hon nått dit hon ville.

– Det här jobbet bygger på lust. Jag brukar säga att man märker när artisterna inte mår bra i sina kläder. De är ju otroligt medvetna om sina kroppar eftersom det är deras arbetsverktyg.

Har du något favoritplagg?

– Jag är ju väldigt förtjust i Adelaides garderob. Men också i killarnas strumpor.