Det börjar med att en svag doft av oljefärger och terpentin sprider sig i salongen, strax innan orkestern börjar spela och ridån går upp. Tonsättaren Daniel Börtz och författaren Magnus Florins gemensamma skapelse Goya äger i stor utsträckning rum i ateljén och verket kan, bland mycket annat, sägas vara en berättelse om avbildningens problem.

Vad betyder färgkonstellationerna och själva måleriets doftförförelse för sättet att uppfatta motiven, det som tavlorna föreställer? Vad är det Goya ser när han går över från virtuos porträttkonst till att måla krigets fasor? Man kan rentav beskriva operan som en roman om måleriets hemligheter. En klingande roman, full av gåtfulla förvandlingar, därtill med mängder av personnamn som glider in i varandra och skapar ett fascinerande flimmer.

En nyckelfras som upprepas gång efter gång lyder engelskt rött, pariserblått, neapelgult. För den som är bekant med Florins koncentrerade prosa i romaner som Trädgården, Syskonen och Cirkulation kommer sådana preciseringar knappast som en överraskning. Det är i det materialnära som språket öppnar sig och får rytmisk stringens och detsamma gäller Börtz musik. Det sker något spännande i det transparenta, i ögonblicken när spelet blir liksom stillastående och skeendet fruset. När sången kan sväva ut i kammarmusikaliskt skira ensamhetsvisioner och längtansfulla skönhetsdrömmar.

Här finns en intressant paradox. Det som tycks vara operans verkliga motiv är nämligen myllret av människor i rörelse, de skeenden och händelser som inte går att frysa, överlagringarna som gör varje enskilt ögonblick till ett montage av olika intryck, olika bilder.

Själva ateljérummet är ingen isolerad tillflyktsplats där konstnären i lugn och ro kan försjunka i sina motiv. I stället har scenografen Lars-Åke Thessman, på sitt sedvanligt raffinerade och virtuosa vis, skapat ett mångdimensionellt och vridbart scenrum där målaren Goya står mitt i. Detta blir också betraktarens rum och det är invaderat av ljussken, mardrömsvisioner, ceremoniella praktarrangemang och påträngande tortyrscener. Ändå är det som om man såg det hela på avstånd, genom någon form av teknisk apparatur. Detaljer förstorade i mikroskop. En oändlig räcka av skarpa fragment som man tittar litet för länge på och till slut blir yr i huvudet.

Brytningen i perspektiven är viktig. Goya är välgörande fri från sentimentalitet, men också från den sortens chockestetik som exempelvis präglar bröderna Chapmans repliker på Goyas krigsbilder. Operan stannar i sin abstraktion, i sitt betydelsevirrvarr. Det som står på spel är de överträdelser mellan förnuft och förvillelse, kontroll och övergrepp som gör upplysningsprojektet så komplext och Goya till en konstnär som står mitt på gränsen. Där står också verket.

Det är något av ett snilledrag att placera talrollen som doktor Arrieta mitt i skeendet. Henric Holmberg gör honom, på ett lika effektivt som drabbande vis, till en iakttagare inte bara av Goyas yrselanfall och förmåga att med ett penseldrag fånga människans fundamentala dubbelhet. Han ser också flyktbenägenheten hos Goya, viljan att spränga tidens fängelse. Han är alltid på väg någon annanstans.

Till det som övertygar i denna föreställning hör annars den kollektiva gestaltningen. Förutom barytonen Anders Larssons genomgripande och på alla vis imponerande tolkning av rollen som Goya är detta i hög grad ensemblens verk, alltifrån dirigenten Joakim Unanders kärleksfulla handhavande av orkestersatsen till sångarnas precisa insatser. Man kan inte annat än glädjas åt att ett nyskrivet svenskt operaverk av detta totalformat behandlas med en sådan respekt och lyhördhet.

Det finns ögonblick som är andlöst vackra, när själva förtrollningen tar överhanden och Annsofi Nybergs överdådiga kostymer skapar en känsla av sublim jaglöshet. Man träder in i mönstren, de olika färglagren, och förlorar sig.

Det gäller inte minst de passager där de kvinnliga solisterna ger uttryck för ett slags humanismens tragiska patos. Sopranerna Ann-Marie Backlund och Natalie Hernborg och mezzosopranerna Ann-Kristin Jones och Katarina Giotas fångar alla den undflyende skönhet som är denna drömspelsoperas verkliga kännetecken.

Det skulle ju så lätt kunna bli tvärtom: en skildring av en manlig värld där hierarkierna och maktspelen förintar människorna och där en expressionistiskt storslagen estetik tar udden av det drömska. Men i stället är det finkänsligheten som dominerar. Jag tycker om det kammarmusikaliskt lyriska i Goya och jag gillar känslan av att man, i de avgörande scenerna, tappar fotfästet en smula.