Gangs of Gothenburg | Backa teater

Jodå. Backa Teater gör det igen. Gangs of Gothenburg blir på nästan ansträngningslöst vis politisk samtidsteater. Ifrågasättande utan att vara präktigt korrekt. Utmanande utan att triumfera. Men ändå med patos som har täckning.

Mattias Anderssons regi är kongenial med det som drivit Nabila Abdul Fattahs och America Vera-Zavalas undersökande pjäsbygge, där livsberättelser twistas med samtidskaos, lokal utsatthet med existentiell förtvivlan. Intervjuer har gett materialet. Bahador Foladi, David Fukamachi Regnfors, Anna Harling, Kjell Wilhelmsen, Josefin Neldén och Bahar Pars formulerar det på scenen tillsammans med gymnasister från Angered. De lyckas göra en föreställning som är starkt underhållande och likväl bibehåller sin samtidskänsla av stor förtvivlan.

Ensemblen och pjäsen går tätt inpå det nådlösa läge som politikens skol- och segregationsdebatt hanterar med hjälplös retorik och bortvända huvuden. Här talar man inte om bilbränder men om det som föregår. Den trängda utsatthet som är vårt samhälles bilbomb och som socialarbetare och lärare känt till i två decennier nu men som tvåtredjedelssamhället tycker är det pris som vi har råd att leva med eller rentav förlorarna får finns sig i att betala.

Mattias Anderssons projekt började för tre år sedan med The Mental States of Gothenburg, tog sedan vägen över Dostojevskij in i de frågor om skuld och ansvar som heter Brott och Straff för att nu vara framme vid bröstet på var och en som lever utan att lyssna. Här får gängen komma till tals omgivna av krisens vanliga losers och det de berättar är fruktansvärt och alldeles begripligt.

Det handlar som det brukar heta om demokratin men här känns det och syns det. Ulla Kassius scenografi är enkelt effektiv – en boxningsring, en plats för förlorare. Publiken sitter vid ringside men vi har också aktörerna på platserna bredvid oss. På teveskärmar kan vi i närbild granska dem som står på minus redan när de föds och därför bara får mera minus, det som är skit drar till sig skit.

David Fukamachi Regnfors och Bahador Foladi är starkt gripande när de tar sina rollers parti och likväl visar deras desperata skörhet. Det är rent vackert att se.

Till föreställningens alla stora kvaliteter hör att den lyckas balansera detta känslotryck och den risk för sentimentalitet som finns i det med ett råspel från Kjell Wilhelmsen ihop med Anna Harling, som är, jo låt mig få skriva det, klockrent.

Och nog är det befriande att slutbilden inte blir godis utan ett klarsynt konstaterande. Söt flicka säger loser till loser som blivit ren sopgubbe. Sådana blinkningar kan föreställningen tillåta sig. Så suverän är den.