Man brukar tala om allvarliga och tunga ryska författare som Tolstoj, Gogol och Dostojevskij. Betydligt ovanligare är det däremot att höra någon orera om att de stora ryssarna är rätt roliga. Själv minns jag hur jag med tonåringens typiska ängslan för vad som kan tänkas vara normalt kände en vag oro när jag skrattade mig igenom både Brott och straff och Idioten.

Men när Teater Tamauer nu sätter upp Dostojevskijs novell En löjlig människas dröm som monolog så har de just valt att betona den humoristiska sidan av Dostojevskij. Och visst, det går inte att förneka den lakoniska humorn i monologens öppningsfras: ”Jag är en löjlig människa. Nu anser man mig också vara tokig.” Med en dyblöt mopp och några bildäck som enda sällskap far Jan Ericson runt över scenen och berättar den löjliga människans historia. Ericson gör en mycket livfull gestaltning av texten, som egentligen består lika mycket av existentiella begrundanden som berättande passager. Han kliver i bildäcken, faller ur dem, grimaserar och viftar med moppen. Så läggs till Dostojevskij en märklig men inte nog effektfull slapstick-humor.

Som figur är den löjlige däremot inte alls någon clown utan i stället blasé, navelskådande och föraktfull. I likhet med Bibelns Predikaren finner han att ju mer han läser och studerar desto löjligare inser han att han själv är och därtill också allt omkring honom. Humanitet, moral och rättvisa ser han som det yttersta beviset på mänsklighetens låghet, hade inte människorna drivits av egenintresse så hade begreppen inte behövts, själva vetenskapen och förnuftsivern störtar mänskligheten i fördärvet.

Men Dostojevskij vore förstås inte Dostojevskij om här inte kom en vändpunkt, i detta fall i form av en utopisk dröm som leder fram till den kristna etik hans berättelser så ofta mynnar ut i. Och rätt vad det är har vi bland alla spridda påhopp, allt vattenstänk och alla rullande bildäck fått lära oss en läxa. Kanske är det den som hånskrattar som egentligen är den löjliga människan.