Den spanska protestorganisationen Juventud Sin Futuro (Ungdom utan framtid) har en slogan som via gula t-shirts gjort internetsuccé: ”Utan bostad. Utan jobb. Utan pension. Utan fruktan”. Det sistnämnda, oräddheten, att trots mörka prognoser inte frukta för framtiden, är precis vad som saknas för karaktärerna i Lars Noréns nyskrivna Fragmente, som hade urpremiär i fredags på Folkteatern. Inga peppande gula t-tröjor där, i stället en gestaltning som drabbar likt en dov, mild chock.

Fragmente är på flera sätt ett stort projekt. Pjäsen ingår i EU-samarbetet Cities On Stage där sex europeiska teatrar tar pulsen på förändrade levnadsvillkor i europeiska storstäder. Norén, som bytt chefsrollen på Folkteatern mot ett artists-in-residence-uppdrag, har skrivit pjäsen direkt för ensemblen och lokalt färgat den med vag Göteborgsatmosfär.

Uppsättningen är stor också till formatet: 11 personer på scenen delar på bortåt 30 roller i närmare 50 scener. Den sceniske komponisten Norén har låtit manuskriptet växa till ett partitur där rollerna lösgjorts från sina psykologiska förtecken och blivit till stämmor och motiv. Första akten är en myllrande kör; i andra akten landar det, fragmenten utvecklas och upplöses elegant.

Scenen är ett berg av textil: jackor och joggingbyxor, kläder, kuddar, lakan, påsar, en sliten skinnfåtölj, en tältsäng med madrass utan överdrag. Erlend Birkelands scenrum rymmer berättelsens spelplatser – en sjukhusavdelning, ett hyreshus, en taxibil – men mest luktar det natthärbärge, en fattigdom lika ekonomisk som social och existentiell.

Medan Noréns Personkrets 3:1 ställde knarkare, prostituerade och psykiskt sjuka på scenen berättar Fragmente om livet i den vardagsgrå marginalen. Det är människor med bostäder som likväl känner sig hemlösa: en otursförföljd taxichaufför plågad av minnen från Balkankriget, en uppsagd snabbköps- expedit som blundar för makens övergrepp, en otrogen läkare, en ångestriden lastbilschaffis, en präst som ber om avsugning, en storasyster som kallar psykavdelningen för sitt hem. Spegelbilder, kanhända, eller projektionsytor för undanträngda stämningar i vår tid som Norén kräver att belysa.

Farhågan – eller förhoppningen – att Fragmente skulle vara en Short Cuts för teatern grusas genom Sofia Jupithers otvungna regi. Av dramats musikalitet har hon genom ögonblicksbildernas glipor skapat ett spännande framåtdriv: allt det som saknas i texten, repliker som inte inte sägs, handlingar som uteblir, är glimrande strandfynd som ensemblen varsamt gjort till spelbar teater.

Det ryms mycket humor i svärtan, en komik som inte bedrar allvaret utan stryker det över kinden. Det handlar om känslan att ha fastnat i livet, att tala men inte få fram orden, att önska förändring trots att desperationen fräter på relationer och sinnesro.

Med många roller och korta scener är det inte alltid lätt att hänga med, men det är heller inte nödvändigt; spelet glider som en oljad stafettpinne. Åsa Persson har en makalös förmåga att fysiskt ladda sina karaktärer, hon liksom justerar i kroppen vad replikerna inte uttalar. Hennes sköra karaktärisering av Mamman som blundar för våldet i familjen är smärtsamt bra.

Jonas Sjöqvist gör skickligt rollen som Pappan, frusen i sin tillskurna roll, våldsam och vrång, en person som för över sina egna sår till andra. Tiden nästan upphör i scenen där han uppsöker sin far (Anders Granell) på dödsbädden, ett starkt, sent möte som får kraft genom att spelas försvinnande försynt.

Ett slags nyckelroll har Sergej Merkusjev som taxichauffören Henry. Egentligen heter han Jasenko, men namnet passar lika illa som han själv i det här landet som ”inte är hans, hur bra det än är”. Merkusjev är som en domkraft i pjäsen, han bär och håller upp medan det egna krigsfärgade bråtet döljs.

Dubbla kulturer och rotlöshet återkommer i flera korta roller. Magdalena Eshayas som akutsköterska har närmast stängt av sin hemlängtan. Karin de Frumerie hanterar det som psykskjuk dotter omvänt med taggarna utåt. Blond och heligt rosig sitter å andra sidan Anna Ackzell som storasystern blundande på psyket och ser för sitt inre hur verkligheter korsas. Som pjäsens mest klarsynta konstaterar hon att ”Man kan inte bota något som inte är en sjukdom”.

Lars Noréns dramatik är inte känd för att skona åskådaren, men Fragmente är ovanligt nog en pjäs med stort hjärta. Folkteaterns uppsättning är socialrealism men också ett konstverk med levande hud där ensemblen lyhört fångar textens poesi, även humorn och värmen. Stor teater, teater med kraft att öppna vad som är låst.