Nora och Richard III. Familjen Loman och familjen Bra. I teaterhistoriens garderob vimlar det av knepiga typer med något djupt och mänskligt som tål att gestalta. Ta Hamlet; han har uppenbart en störning. Men är det intressant att veta hans diagnos?

ABC för en lyckad anpassning, skriven och regisserad av Sofie Ljungman, är en pjäs med ett budskap: att normalisera vad bokstavspsykologin rutat in i akronymer. Ämnet är behjärtansvärt, absolut, men borde ha grillats sotigare än vad den här farsen förmår.

Huvudpersonen Torstens psykologiska profil imploderar när det stundande släktkalaset förbereds på flickvännens släktgård. Jens Lindvall i rollen går ut som en glad gamäng i röda jeans: jobbar i eventbranschen, gillar att ha kontroll och överblick. Kalasförberedelserna ruskar om hans inre cirklar och inte blir det lättare när tjejens familj visar sig vara en lättstött, intim krets med lite prilliga rutiner.

Familjefester är outslitliga konfliktkällor och kunde här ha utgjort en tacksam fond för psykisk ohälsa, men jag har svårt att engagera mig i Sofie Ljungmans alltför detaljerade släkthistoria. Idén är inte dum, att i stället för festen visa hela spektaklet utom synhåll. Jens Lindvalls Torsten har dragit sig undan till ett rum som snart blir en manlig frizon för den ingifte, lufsigt reserverade Bosse (John Pekkari) och släktens joker, livscoachen tillika alfahannen Kåge i Göran Parkruds exponerade gestalt.

Skådespelarna gör vad de kan av sina grunda karaktärer, men problemet är textens: den berättar mer än den ger utrymme för gestaltning. Spelet saknar inte energi, men orden har svårt att lossna från sidorna. Inte heller den manliga trion utmanar sina schabloniserade roller, även om risktagande aldrig varit farsens mål.

Föralldel bjuds en stund för skratt, men hellre satte jag en bokstavskombination i halsen.