Kom och hälsa! Så lyder det imperativ som utgör titeln på regissören Karin Blixts och Teater Trixters nya pjäs. På scen riktar sig uppmaningen till Vanja vars mamma enträget ber att hon skall komma och hälsa på hennes nya flamma Bengt. Redan denna öppning är vagt oroande och när Vanja i nästa scen som vuxen söker upp mediet Mona för att få hjälp med utdrivning av den demon hon är besatt av uppstår en förtätad stämning som sedan skall hålla föreställningen igenom.

Med Monas motvilliga hjälp reser så Vanja i sitt förflutna. Det är pappan som söp och jämt hade nya kvinnor, farmodern i Chanel-dräkt och med en nonchalant cigg i mungipan, den ständigt bortresta men dyrkade farfadern, modern som gång på gång verkar välja fel män och dennas senaste tveksamma fynd Bengt som skymtar förbi, alltmedan Vanja stegrar sig mot panikångesten. Evalena Ljung-Kjellberg glider som mediet Mona flinkt ut och in ur de olika rollerna och Anette Sevreus gör sig med sin Vanja lika bra som stressad, otålig nutidsmänniska som tjurigt och truligt barn.

Det kan verka som att Kom och hälsa! med sitt övernaturliga tema skiljer sig tvärt från Karin Blixts debutpjäs, monologen Ballerinan och Simone Weil. Men tvärtom är de två pjäserna på många sätt mycket lika för det ockulta anslaget till trots är Kom och hälsa! främst en historia om barndomen och om hur våra erfarenheter formar och förföljer oss. Det är inte svårt att se ett kontinuum mellan den hårt drillade ballerinan och den försummade Vanja. Liksom i Ballerinan står också här berättandet i centrum, om än ett berättande som med hjälp av animationer, koreografi och det vältajmade och inte sällan lätt humoristiska växelspelet mellan Ljung-Kjellberg och Sevreus fått en tydlig dynamik. Och visst är det mot slutet riktigt kusligt. Men snarare än demonerna är det mänsklighetens och framförallt barnets utsatthet som skrämmer.