Att det i en modern pjäs förekommer fiktionsbrytande element av något slag är i dag nästan mer regel än undantag. Men hur långt är det möjligt att gå i upphackandet och metakommenterandet utan att pjäsen upphör att vara pjäs? Ja, ett postmodernt förhållningssätt skulle nog ge vid handen att det som har en teaterpublik är en pjäs och om denna publik befinner sig på en väletablerad institution som Stadsteatern kan man nog tillåta sig att vara än mer extrem och det är just vad Richard Turpin är i Mittens rike.

När han med föreställningen Skänk mig snarast sonsöner ägnade första akten åt att etablera ett narrativ och andra akten åt att undergräva det, kastas vi här i stället rakt in i förvirringen: en grupp människor står på scen utstyrda i skyddsdräkter, med västar och stråhattar som påminner om ett borgerskap från sekelskiftet och nonsenstalar om ekonomi och entreprenörskap. En hätsk apokalyptisk stämning råder: radiosändningar berättar att det har utbrutit inbördeskrig i Sverige och en liten mekanisk katt slås ihjäl med krocketklubba. Strax kommer också en kinesisk delegation för att rädda Sverige ur krisen genom att införliva landet i folkrepubliken Kina.

Handlingen bryts hela tiden upp av bisarra sång- och dansnummer (som utgör föreställningens höjdpunkter), scenarbetare som kommer in och fortlöpande metakommentarer. Just metakommentarerna blir ibland något defensiva och kontrollerande som att man vill förekomma och stöta bort all eventuell kritik, positiv som negativ. Mot slutet står mycket riktigt även själva publikens förhållning till pjäsen som konstverk under angrepp och när pjäsen är slut utbryter stor förvirring i publikhavet.

Så för att besvara den inledande frågan om hur långt det är möjligt att gå så tangerar Turpin med Mittens rike gränsen. Samtidigt är jag övertygad om att all denna upprorslusta hade kunnat kanaliseras betydligt bättre.