Verkligheten överträffar dikten, brukar det sägas. Det är väl en av förklaringarna till att delar av teaterkonsten under senare år visat ett intensivt intresse för det dokumentära. Som ett försök att göra sig mer angelägen. Somliga projekt handlar mer om att utforska aktörernas eget biografiska material. Borra där du står, vilket inte hindrar att det kan äga giltighet även för publiken.

De dokumentärer som radiojournalisterna Malin Holgersson och Shang Imam arbetar med har ett vidare samhällsperspektiv. De lägger ett öra mot vad som pågår runt omkring oss, lyssnar gärna ner i de dolda djupen. Släktskapet med Mattias Anderssons konstnärliga radar är träffande. Därför är det inte förvånande att han bjudit in radioduon för nästa steg i Backa teaters arbete med ”utökad scenhändelse”. Förra året var det film – Ruben Östlunds Play – på teaterscenen. Nu är det sändning av Krimradio.

Föreställningen är starten på temat ”Backa on drugs”. På scenen finns tre kvinnor med genomgripande erfarenheter av droger. Marie Kvarnfjärd, Pia Rydberg och Marie Sandberg träder fram i egen person. Regissören Shang Imam visar sig inledningsvis, men drar sig tillbaka till publikplats.

Tre enkla stolar, tydligt belysta av strålkastare placerade både bakom och framför, samt ett bord med vatten. Peter Moas ljussättning har en varm, gulbrun ton. Det är allt. Resten är kvinnornas historier.

Vi möter dem först enbart som röster. En kort presentation. Ålder, antal år i missbruk och kriminalvård, några fakta om familj. Den yngsta, Marie Kvarnfjärd, glider ut i funderingar om hur hon ska hantera sin situation och strax tar kvinnorna plats på scen.

Tillsammans med publiken lyssnar de på sina inspelade samtal. Precis som vi reagerar de ibland. Men mest är det koncentrerat, respektfullt lyssnande. Då och då en stödjande blick eller gest mot varandra.

Regissörerna Malin Holgersson och Shang Imam väver skickligt samman historierna och stämmorna. Pauserna får ta plats. Orden hinner sjunka in. Kvinnorna får utrymme att formulera sig. Ganska snart kan jag identifiera de olika rösterna och följa de individuella ödena.

Det dubbla livet som Svensson och amfetaminmissbrukare, en yta som brast med ett grymt fall som följd. Missbruket som startade i 9-årsåldern och ändå i vuxenlivet kunde hejdas för en lång period av kärlek och självvald tillvaro. Skulden gentemot föräldrarna. Men starkast är ändå hur de tre berättar om upplevelserna av ”vi och dom”. Omgivningens rädsla och avstånd.

Ändå är det styrkan som präglar Krimradio. Tre tydliga individer att lyssna till. De formulerar sig rakt och osentimentalt. Med självinsikt. I skolorna står sig skrämselstatistik, broschyrer och upplysningspedagogik slätt jämfört med besök av människor som själva levt i missbruk. Krimradio är en teatral gestaltning av det.

Ljuset förskjuter fokus, gradvis hamnar publiken i det starka skenet. Vilka är vi, vilka är de? Verkligheten kan aldrig sättas, rakt av, på scen. Det händer något särskilt med en berättelse i teaterrummet. Att se inspelad radio live låter nästan knäppt, men Backa teater är något grundläggande på spåren med sina genreexperiment.

Jag ska erkänna att jag är radiot, lyssnar mycket på radio, så till den grad att öronen behöver spolas ibland – hörsnäckor har sådana bieffekter. Andra, även för mig främmande människor når mig rakt in i mitt eget öra. Med Krimradio får jag också möta dem öga mot öga. Det gör mig mer delaktig i vad de berättar.

När jag var barn samlades man runt radion och lyssnade på programmen. I dag är det en individuell aktivitet. Krimradio visar att lyssnandet fortfarande har kollektiva kvaliteter värda att vårda.