När Teater Tamauer häromåret gjorde pjäs av Liv Strömquists serier i Whatever love means förhöll de sig mycket bokstavstroget till sin förlaga. När de nu i sin nya föreställning närmar sig sagan om Törnrosa är förhållandet tvärtom. Wake up! är nämligen en modern omtolkning av sagan, med betoning på modern snarare än omtolkning. Och där Whatever love means främst var en replikbaserad pjäs yttras i Wake up! inte ett ord.

Mitt på scenen står en byggställning täckt av presenningar som med hjälp av lite fantasi och ljuseffekter också kan likna en sänghimmel. En kvinna och en man klädda i likadana canvasbyxor ömsom leker ömsom bråkar sig fram genom scenrummet. Hon är klart mänsklig men över honom är det något mekaniskt, han skrattar lika ihåligt som ihållande för att sedan blir alldeles tom. Över scenen hänger nålen som förmodligen redan försatt Törnrosa i den hundraåriga sömnen som ett hotande damoklessvärd. När det då och då firas ner blir allt stilla.

Historien är som synes mycket avskalad, till och med till den grad att sagans roll hade varit omöjlig att identifiera. Möjligen skvallrar den drömlika stämningen om att vi här är fast i Törnrosas hundraåriga sömn, men när mannen och kvinnan dödsdansar sig fram över scenen tänker jag att det lika gärna kan illustrera tvåsamhetens fängelse, som fått permanent form av sagans slutliga och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Det är också de tvära stämningsskiftena som är den stora behållningen i Wake up! Hur Sara Klingvalls och Jarle Hammers lekfulla rörelser plötsligt hårdnar och förbyts i ångestfyllda sådana. Till sin hjälp har de också den mycket effektfulla musiken som ligger som en tjock ljudmatta föreställningen igenom. Men trots det blir Wake up! i sin ordlöshet alltför svåråtkomlig och sluten i sig själv. Även om den inte hade behövt vara talande kunde den gott varit något mer kommunicerande.