Inför föreställningen har de två huvudrollsinnehavarna Stefan Gerhardsson och Jörgen Mörnbäck slagit sig samman med två musiker: för just musiken ska få ta en större plats än vanligt. Utöver det blir det en show med många ombyten - och många kära återseenden. Repertoaren består av en del nytt också, men publiken kan känna sig lugn med att deras favoriter kommer att dyka upp under kvällen.

- Man har ju nån känsla av att folk gärna vill se de där figurerna de tycker om, säger Stefan Gerhardsson. Det känns lite taskigt om vi inte skulle visa dem. Vi har ju Sven-August och Kristian som jag och Krister gjorde för femton år sedan till exempel. Och problemen på landsbygden är ju de samma som de var då, egentligen. Det skiljer inte så vansinnigt mycket.

- Det är nya aktörer och det görs på ett lite nytt vis. Men precis som du sätter upp West Side Story för 180:de gången så skulle det ju inte gå om det inte var en upprepning.

En annan tanke med föreställningen är att skala ner det till små scener runt om i landet. Med den avskalade ensemblen klarar de av att gå runt ekonomiskt på att spela för "bara" 200-300 personer per kväll. Det i sig medför också en extra fördel:

- Vi kommer in i stadskärnorna i alla småstäder som har fantastiska gamla teatrar som bara står där, berättar Stefan Gerhardsson. Det krävs så mycket för att dra runt en föreställning i dag, med ljud och ljus och allt. Vi är sju personer som åker totalt, och då inkluderar det allt.

- Det finns några riktigt fantastiska scener i Jönköping, Ystad, Kalmar, Växjö … de är enormt fina, säger Jörgen Mörnbäck.

Sedan biljetterna släpptes tidigare i vår har de sålt så bra att man bokat in extra föreställningar i flera städer. Det finns uppenbarligen ett stort intresse - men någon slags svensk komediboom vill Stefan Gerhardsson och Jörgen Mörnbäck inte riktigt prata om.

- Intresset har väl varken ökat eller minskat, säger Stefan. Det känns som att det ligger ganska konstant, och att det är en ganska bred publik, från småbarn till gamla. Sen finns det naturligtvis de som hatar det, men det finns också de som älskar det. Ingen går oberörd.

- Det finns ju en oerhört lång buskistradition i Sverige, från Thor Modéen till Sten-Åke Cederhök. Sen är väl Stefan och Krister de som har tagit över det sedan. Sen får man ju inte glömma alla lokalförmågor heller, säger Jörgen.

Stefan Gerhardsson igen:

- Jag tycker inte om att sätta etikett på det. Är det något som folk tycker är roligt så spelar det väl för fan ingen roll vad det heter.