Vad kan väl passa bättre än ett program med enbart Debussy och Ravel när man har Stéphane Denève som dirigent och Hélène Grimaud som solist?

En liten gnutta dansk krydda dock i form av Hans Abrahamsens orkestrering av Childrens Corner. Detta var innebörden i det hälsningsanförande som symfonikernas vd Helena Wessman inledde med, och det var bara att hålla med.

Den enda jämförelse jag fick fram i huvudet (en sats) beträffande sättet att orkestrera pianosviten Childrens Corner gav plus i kanten för Hans Abrahamsen, men håller nog ändå originalet som bästa version.

Men sedan var det dags för ett verkligt fyrverkeri i form av Ravels Pianokonsert G-dur. Precision, briljans och fullständig frihet måste prägla spelet. Dessutom ett ömt vårdande av alla klangliga aspekter, som den stundtals oerhört avgörande harpstämman i första satsen. Hélène Grimaud hör till världens musikaliska underverk, vilket gör det möjligt för henne att vara just så fri och obesvärad som verket kräver. Stundtals måste högerhanden löpa nästan besinningslöst ut på de mest särpräglade turnéer, allt medan vänster hand övar slängbas i traditionella banor. Därifrån skall pianisten sedan till andra satsen ställa om till en oerhört finstämd, nästan andlig atmosfär för att sedan avsluta i tredje med rungande bravur.

Stéphane Denève var förnämlig medspelare i det att han hade samma kvalitetskriterier som solisten i det klangliga perspektivet. Ett högst förnämligt framförande med andra ord.

Mot denna bakgrund förvånade det inte att havsimpressionerna målades i precis så skiftande färger som Debussy nog tänkt sig, och att Ravels Bolero blev exakt så sprakande och medryckande som denna exercis på en rytm och ett tema var tänkt från början. Allt handlar om att bygga spänning med hjälp av instrumentkombinationernas ökande dynamik, och upprepningarnas alltmer påtagliga pockande på förändring.

Så här effektivt spelat missar denna måleriska musik aldrig målet att nå sin publik!