Det finns körsång och så finns det körsång. Amanda står inte bara för körsång utan viddar begreppet ytterligare: få svenska körer lär ligga på samma ambitionsnivå i termer av koreografi och regi. I nya föreställningen Hunger tar man avstamp i fattigdomens Haiti, varvar korta monologer med sånger ur den traditionella haitiska folkmusiken, väl förvaltat med respekt och värdighet.

Scenografin är enkel men funktionell, endast stolar så det räcker till alla i kören. I någon sorts symbios som aldrig sviktar, inte ens för en sekund, går de från hummande ljuva toner till grimaserande skrik, de stampar, skakar, trummar, allt i ett välordnat kaos som är mycket njutbart även för ögat. Sakta men säkert får en efter en stå solo i rampljuset, men ständigt uppbackad av resten.

Och som bäst är Amanda när de är tillsammans. Enda svackan i föreställningen kommer när man ger sig på att skala ner gruppen till fyra-fem stycken direkt efter paus. Kontrasten när de åter igen är fulltaliga på scen är omedelbar och inger nästan en känsla av lättnad.

Väl sammanflätat med monologerna byggs sångnumren upp till klimax i (det aningen splittrade) slutet. De haitiska folksångerna blandas med en lånad bit av Massive Attack. Även en traditionell skånsk melodi ryms i programmet.

Stundtals är det så vackert att det får en recensent att bli tårögd. Och det är i stunderna då själva sången får ta största möjliga plats dessa stunder uppstår: för trots att en stilla takt i bakgrunden många gånger förbättrar helheten finns i den här föreställningen ögonblick då trummorna tar över aningen mer än önskvärt.

Men egentligen är det där bara petitesser, när en kör som Amanda håller föreställning.