Det är alltid talande vilken musik ett band väljer att spela i högtalarna alldeles innan de går på. Crystal Castles ger oss femton minuter med Joy Divisions dystopiskt svartvita postpunk, som för att berätta att det här minsann inte kommer att bli någon picknick.

Sedan chockstartar de med en fantastisk Plague, Ethan Kath orubbligt sammanbiten vid syntarna medan Alice Glass direkt ger sig hän med sin vanvettigt skrikande sång, mässande raderna ”I am the plague, I am the plague” så övertygande att man gärna backar ett par steg när hon redan efter några minuter lämnar scenen för att bäras upp av publikens armar.

Sen bara fortsätter de på samma förkrossande vis: högt, hårt och totalt skoningslöst med aggressivt skorrande bas och frenetiskt ljus. Alice Glass spelar ut hela sitt mentalpatientregister på ett rätt befriande vis, men sången dränks väl mycket av den hårt uppskruvade musiken – pådriven av duons inlånade trummis.

Wrath of god är nästa höjdpunkt och följs snart av gamla Crimewave (här har Glass klättrat upp på trumsetet och smashar vilt på cymbalen med bara händerna) och med den energinivån och även den takt de betar av hitsen tänker jag att det här nog kommer att bli ett kort gig.

På skiva ligger Crystal Castles storhet i den avgrundsvida kontrasten mellan italodisco-aktig lätthet med bubbliga rytmer och söta melodier, och den allra trasigaste horror-lo-fi-electro du kan tänka dig.

Effekten är direkt kuslig. Live satsar dom mer på ren och skär kraft, vilket efter ett tag – för nej, det blir inget kort gig – blir lite enahanda och stabbigt.

Att de sedan gör något så oväntat som ett extranummer rättfärdigas ändå av avslutningen där Alice Glass än en gång ger sig ut i publiken men nu faktiskt inte bara bärs upp utan faktiskt står upprätt på publikens händer och sjunger bestrålad av ett ilsket vitt ljussken. Det är lika vackert som spöklikt.