Övning ger någon sorts färdighet. Jag läste Läckbergs första två deckare, eller jag försökte och läste i själva verket första boken och halva andra. Där gick det inte mer. Jag hade nått min absoluta maxdos av huvudpersonen Erica och idealmannen Patrik Polis.

Diskbänksromantik kryddad med oförargliga gräl och garnerad med veckotidningsfeminism är Läckbergs recept. Deckargåtan förpassades till reservbänken så fort det fanns en ny fascinerande graviditetskrämpa att rapportera. Det funkade lite som kinesisk vattentortyr. Ingen har beskrivit eländet bättre än DN:s Lotta Olsson (den legendariska recensionen finns fortfarande att läsa på nätet).

Men övning ger alltså färdighet. Den åttonde deckaren heter Änglamakerskan och har en i och för sig rätt spretig intrig som spänner från barnamord till internatskoleövergrepp över rasism men den är stundvis en habil bladvändare. Deckargåtans lösning är inte given från början och berättelsen innehåller ett par överraskande vändningar. Ericas och Patriks familjelycka är förvisso lika ohotad och grundmurat andefattig som tidigare men intar inte alls en lika central plats.

Änglamakerskan är en godtagbar underhållningsdeckare med en del problem. Den upprepade felanvändningen av ordet ”instinktivt” är ett. När jag för tjugonde gången upplyses om att ”Erica vet instinktivt att Anna är i fara” vill jag utropa ”men snälla Erica, du vet ju att Anna sitter på en ö med en bindgalen mördare och inte svarar i mobilen, det är knappast instinkt att bli orolig då”.

Att personskildringarna är byggda av duploklossar är ett annat problem. Den homosexuelle mannen öppnar dörren i lila sidenrock med guldtofsar och Edith Piaf-musik i bakgrunden. Rasisten blev rasist sedan hans mor förlöpte hemmet med en slem libanes. Givetvis är rasisten också impotent. Jag vet instinktivt att jag kommer att anklagas för fulkultursmobbning, men jag menar att den samhälls­politiska ambition som finns i boken mest blir en Stieg Larsson-imiterande grimas.