Det senaste året har presenterat två vitt skilda men ändå sammanflätade böcker som skildrar svensk judiskhet. Augustprisade Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz och Kaddish på motorcykel av Leif Zern vill utifrån vår, och givet deras personliga, horisont förstå arvet som tradition, religion och historia har givit dem.

De är betydelsebärande dokument, egentligen av lika höga rang som verk av till exempel Philip Roth eller Allen Ginsberg, men de fungerar också utbildande. Deras berättelser må aldrig glömmas; att de dessutom är välskrivna förstärker känslan.

Ni är inte så märkvärdiga som ni tror är Ricki Neumans andra bok – han är sedan länge verksam på SvD, debuterade som författare 1996 med Henry, Marion, Manhattan – och man kan förledas tro att det handlar om en trend. Men snarare handlar det om ytterligare en skicklig skribents livsvilja att på djupet finna en hemkomst.

”Ni är inte så märkvärdiga som ni tror”, sa en lägerledare i Roslagen till tolvårige Ricki, och dessa ord har fastnat. När Neuman nu, mer än fem decennier senare, undersöker judisk – egen och allmän – identitet, får de också illustrera vad alltför många ännu plågar ett folk med.

Neuman kallar sig ”hundraprocentig svensk och hundraprocentig jude”, delar sin tid mellan Stockholm och Tel Aviv och har länge varit bosatt i USA. Vad han vill åstadkomma är inget mindre än en omförhandling av sin, och vår, moderna historia; ett nytt förhållningssätt inte bara till Israel, militant sionism, islamism, samt det palestinska folket, utan också till diasporan och Förintelsen; dock utan att tappa de egna traditionerna.

Sannolikt kommer Ricki Neuman med sin bok att från somliga stöta på häftig kritik, så som många briljanta texter gör – och hans verk är just briljant. Man frestas skriva att just detta är meningen, att väcka imbecilla till liv och få dem att kasta maskerna, säga: Ni är inte så märkvärdiga som ni tror.