I Philippe Claudels roman Utredningen kallas huvudpersonen kort och gott Utredaren. Och de individer han möter betecknas uteslutande utifrån de roller de har; där finns exempelvis Polismannen, Guiden, Nattvakten och Psykologen. Människorna och världen framstår som ett opersonligt och könlöst system av befattningar och funktioner, men det är tveksamt om det egentligen finns något syfte eller någon mening med detta jättelika, obegripliga, globala samhällsmaskineri.

Utredaren har ett uppdrag när han anländer till den främmande Staden. Han ska göra en Utredning angående den självmordsepidemi som på senare tid har drabbat Företaget – en oöverskådlig koloss som tycks vara inblandad i snart sagt alla slags mänskliga aktiviteter och vars tentakler håller hela Staden i ett järngrepp.

Från det ögonblick Utredaren stiger av tåget har han känslan av att någon iakttar honom och styr hans steg, någon som vill hindra honom från att göra det han skall, någon som till och med vill krossa honom. Han leds in i ett labyrintiskt, drömlikt universum som det inte går att komma ut ur. Kanske har han förvandlats till ”ett slags gnagare som fångats i en gigantisk fälla”.

Till en början finns det en viss komik i Utredarens vilsna vandring bland allehanda absurditeter, men efterhand tar förtvivlan och vanmakt över. Kafkastämningen sänker sig som ett tungt mörker över denna mardrömslika, avhumaniserade värld. Och precis som hos Kafka är prosan behärskad, enkel och glasklar.

Philippe Claudel är en mycket skicklig författare som med säker hand lotsar läsaren genom ett egendomligt, allegoriskt stadslandskap minerat med oförutsägbara händelser och effekter.

Paradoxalt nog blir resultatet efterhand ganska förutsägbart. Överraskningarna exploderar med allt mer dämpad kraft och slutar så småningom nästan att beröra.