Misantroper med smak för ironi är en svår sorts berättarjag. Om rätt hanterade kan de bli källarmänniskor som i Dostojevskijs anda berättar om sidor hos människan som ett välfärdssamhälle ogärna räknar med. Mer ovarsamt hanterade riskerar de att bli utanför­romantiker, solipsistiska posörer. Mellan dessa ytterligheter vacklar berättarjaget i Martin Luuks bok Ingen jag vet är i mitt träd.

Boken som kan räknas som Luuks prosadebut – han har tidigare publicerat kortböcker på 20 sidor och, som medlem i Killinggänget, skrivit manus till tv-serier, film och scen – består av fyra monologer, som alla berättar om ett liv som pendlar vilt mellan hybris och djupaste självförakt. Bitvis är vi i en överhettad dröm, i det metaforiska trädet där isoleringen är total, bitvis i samtiden där tomheten, som vanligt bor bakom vackra fasader.

Boken är tunn, bara 62 sidor, men hinner ändå bli lite tjatig. I stunder bränner det till, som när Luuk i den avslutande texten skriver enkelt och avskalat om ett sårigt förhållande till språket, men alltför ofta stelnar texten i ironi innan den når fram till smärtpunkterna. I en mer gestaltande text hade svartsynen kunna stå mot något annat, utmanas, iscensättas. Här, i en inre monolog som bekänner mer än den gestaltar, blir den i stället enväldig sanning, som entonigt vevas varv på varv.

I bokens mest utvecklingsbara text Din Aids lever berättarjaget med en aidssjuk och vet inte vad han älskar mest; sjukdomen eller människan? Om denna text fått växa och fördjupas till en hel roman hade det kunnat bli hur bra som helst, kanske till och med en rapport från ett samtida källarhål. Nu lämnas jag i stället med en känsla av att det jag läst är en personlig anteckningsbok för spridda betraktelser och förberedande utkast till en bok som ännu återstår att skriva.