Som en fjäril i gul klänning, fladdrar Sara-Lucia Inez Ana Cortez omkring. Tilldragande men falsk. Det är så ministern ser på den uppåtstigande popstjärnan, som han inte behöver förälska sig i. Det finns endast en, som statsrådet för evigt håller kär. Och det är naturligtvis han själv. För att förhindra publicering av en uppblåst, pinsam intervju, inleder dock utrikeshandelsminister Theodore Mandelsten en romans med den vackra sångerskan. Ett tacksamt köttben åt pressen, som snabbt raderar bilden av ministern som en självgod gris.

Detta är kort receptet för Claes de Faires nya roman. Ministern – en kärlekshistoria blandar musik och politik med iskall skärpa och beräkning. Författaren beskriver två branscher och personer, som genom en tredje part hamnar i ömsesidigt beroende. De båda smakerna gifter sig ändå inte. När förhållandet spricker visar sig Sara-Lucia vara en dagslända, och Theodore är flugan på väg att drunkna i intrigsoppa. Ministerstaben rycker ut och räddar, men Mandel­sten får se sig rejält svedd i vingarna. Till på köpet dör hans åldrade reklambyrå-pappa, som i motsats till sonen tycker sig ha företrätt och förkroppsligat något äkta.

Det centrala i berättelsen är också huvudpersonens besatthet vid att skilja det genuina från lömskt kopierande. Likt en skönlitteraturens Mats-Eric Nilsson (Den hemlige kocken, ni vet) låter Resumé­redaktören de Faire sitt statsråd söka svaret på vad som är äkta respektive oäkta. Den jakten är bitvis lite rörande. Att den inte helt engagerar beror på att det som borde kunna betraktas i egen rätt, slentrianmässigt bedöms som vara. Som ett slags korrumperad konsumentombudsman, känns Theodore Mandelsten också som en ganska kantig konstruktion. Det förtar inte intrycket av Ministern – en kärlekshistoria som en välslipad spänningsroman.