Way out West 2012

SENASTE NYTT

Hela listan Senaste nytt RSS
Sorry, du saknar flash

Följ GP i olika kanaler

Läs mer om Kultur & Nöje
14:37

Oh My! – Vilket kontrakt!

10:48

Bergmans brev ska inte säljas

04:02

Inger Christensens ljus i debutverket

Inger Christensens ljus i debutverket

Man kan leva utan poesi ett helt liv utan att ta skada. Brödet är alltid viktigare än dikten. En munfull ris väger tyngre än aldrig så många sköna strofer. Människan är kapabel att leva i kärlek utan att ha läst en enda kärleksdikt.

Själv har jag under snart 30 år läst poesi på ett aktivt vis, mest i egenskap av kritiker. Har garanterat tagit skada av denna verksamhet, dock inte värre än att jag kan skilja agnarna från vetet. Inger Christensen är både agn och vete, hopp och förtvivlan, mörker och ljus.

Hon föddes 1935 under enkla omständigheter i den lilla jylländska staden Vejle, sedermera berömd för sin lejonpark – lillebror var verkligen skräckslagen när motorn på fars bil sackade och de gigantiska nosarna närmade sig baksätesfönstret.

Tänk om de tar sig in och äter upp oss? Han låg med händerna över huvudet på golvet när Amazonen äntligen återfann kopplingen. Själv försökte jag, nio år gammal, vara stark och göra grimaser åt mördardjuren.

Med drygt ett halvt sekels fördröjning kommer Christensens debutdiktsamling ”Lys” (1962) in extenso nu ut i svensk översättning. Ära varde Marie Silkeberg och Modernista. Som skåning och halvdansk kan man ändå tycka att det är en smula sent påkommet.

Sent på jorden är det också rent textuellt och existentiellt. Vintern närvarande, isen, döden. Samtidigt lidelsen att vakna och viljan att vara god i en beskuggad värld. Järn och kött utesluter inte ömhet. Ett inre mummel kravlar sig fram genom oss alla. Koltrasten kan vara länken mellan du och jag, kvinnan och mannen. Eller, hellre, ännu en komponent i det vi kallar livet.

Allt i debutverket pekar framåt, mot senare verk av större litterär dignitet och vetenskaplig komplikation: Det, Alfabet, Sommerfugledalen.

Ett bestående planteras emellertid redan här, när Christensen är blott 27: ljuset. Kampen för att vara allseende, och allintagande, därmed även viljan för godhet. Eller som det står en gång: ”Min lidelse: att vakna”.

Ingen sorg kan hindra fågel och fantasi, ingen optimist kan heller förneka att Inger Christensens konstnärliga gärning uppstår ur en mörk och dödsmedveten botten. Vad nu människans och existensens botten är.

Min sturskhet gentemot lejonmakten, eller döden, är inte ett smack bättre än lillebrors kapitulation inför rädslan.

”Ljus” skärper receptionen och förhöjer (och fördunklar ibland) livskänslan, oavsett ingångsvinkel och utgångspunkt. Om Christensen borde fått Nobelpriset? Det finns människor som borde fått bröd för att överleva. Hennes litterära universum är lika unikt för det.

Källa: Hallands Nyheter

03:02

Pac-Man tillbaka i din konsol i höst

10:40

Medes bästa skämt stannar kvar i logen

Kontaktinformation