De säljs in som ett koncept, den danska dynamiten. Sanne Salomonsen och Kim Larsen, var sin institution inom den skandinaviska musikkulturen. Betryggande för många: man kan vara alldeles säker på vad man får. Man får enkel rock rakt upp och ner. Ett band på scenen, några riff och lite stampande i scengolvet. Den danska dynamiten innebär några blytunga hits och väldigt mycket utfyllnadsmaterial. Och sett till det, så får man verkligen vad man betalar för på Trädgår'n.

Först ut är Sanne Salomonsen. Det har hunnit gå 39 (!) år sedan hon släppte sitt självbetitlade debutalbum. Sedan dess har hon varit ett mer eller mindre stående inslag i parker och på arenor runt om i Norden, och visst märks det att det är en rutinerad sångerska som står på scenen. Det mesta går på gammal erfarenhet, det är en vanlig dag på jobbet för Sanne Salomonsen och hennes kompband - som faktiskt ser ut att ha makalöst tråkigt. Det går liksom på tomgång: det är sedvanliga rockposer, tråkigt ljud och en scenshow som är ungefär lika intressant som ett glas vatten. Vi skulle lika gärna kunna vara på en stadsfestival i Ed eller på en skolkabaré i Björkekärr, som på en av Göteborgs största utomhusscener.

Det Sanne Salomonsen gör är egentligen enkel svennerock för en chosefri publik, som säkert kan vara trevligt en varm sensommarkväll i Båstad – men i ett regnigt och grått Göteborg blir det lätt att man gäspar sig genom konserten.

I publiken står mest medelålders semesterfirare i regnponchos, som har mer fokus på sina Carlsbergmuggar än vad de har på scenen.

Men som alla rutinerade rävar vet Sanne Salomonsen att det finns ett vapen som biter på precis allt. Hits.

När hon bränner av Kærligheden kalder och Den jeg elsker så händer något. Utstrålningen blir helt annorlunda och plötsligt är alla blickar riktade mot scenen igen. Men när hon försöker sig på nya låtar igen och annat som publiken inte är där för att höra, då blir det genast tråkigt igen.

Samma sak upprepas egentligen en timme senare. Kim Larsen kliver upp på scenen i shorts och basker, spelar av sin repertoar i raskt tempo och sen är det inte mer med det. Något oväntat drämmer han till med sitt trumfkort This is my life redan i början av konserten. Han lyckas tyvärr göra det samtidigt som kvällens tyngsta regnskur sveper in över Trädgår'n, och det är nätt och jämnt att allsången överröstar allt regn. Efter det blir det mest en oändlig transportsträcka till hans andra monsterhit: Hva' gør vi nu, lille du?

Den levereras så klart som extranummer och efter den kan publiken gå hem med ett leende på läpparna – de fick ju precis det de hoppats på.

Sammantaget kan man säga att det inte är mycket sprängkraft i den danska dynamiten. Det mesta går på rutin och överraskningarna uteblir. De två danskarna framstår som ettöressmällare snarare än dynamit: de skulle i teorin kunna bjuda på åtminstone en liten smäll. Men det gör de inte.