Att Sanne Salomonsen är rutinerad råder det inga som helst tvivel om. Det har hunnit gå 39 (!) år sedan hon släppte sitt självbetitlade debutalbum. Sedan dess har hon varit ett mer eller mindre stående inslag i parker och på arenor runt om i Norden, och visst märks det att det är en rutinerad sångerska som står på Trädgår'ns utomhusscen.

Det mesta går på gammal erfarenhet, det är en vanlig dag på jobbet för Sanne Salomonsen och hennes kompband – som faktiskt ser ut att ha makalöst tråkigt. Det går liksom på tomgång: det är sedvanliga rockposer, tråkigt ljud och en scenshow som är ungefär lika intressant som ett glas vatten. Vi skulle lika gärna kunna vara på en stadsfestival i Ed eller på en skolkabaré i Björkekärr, som på en av Göteborgs största utomhusscener.

Det Sanne Salomonsen gör är egentligen enkel svennerock för en chosefri publik, som säkert kan vara trevligt en varm sensommarkväll i Båstad – men i ett regnigt och grått Göteborg blir det lätt att man gäspar sig genom konserten.

I publiken står mest medelålders semesterfirare i regnponchos, som har mer fokus på sina Carlsbergmuggar än vad de har på scenen.

Men som alla rutinerade rävar vet Sanne Salomonsen att det finns ett vapen som biter på precis allt. Hits.

När hon bränner av Kærligheden kalder och Den jeg elsker så händer något. Utstrålningen blir helt annorlunda och plötsligt är alla blickar riktade mot scenen igen. Men när hon försöker sig på nya låtar igen och annat som publiken inte är där för att höra, då blir det genast tråkigt igen. Tillsammans med kollegan, vännen och turnékamraten Kim Larsen marknadsförs hon som Danish Dynamite. Men särskilt mycket dynamit blir det aldrig.

Snarare påminner det om en gammal ettöressmällare. Som aldrig ens tänds på.