I skuggan av Madonnas flopp på Ullevi det gått många helt förbi att en av världens främsta bluegrasstjärnor är i stan. Och det är tråkigt, för Alison Krauss bjuder på en musikalisk uppvisning som etsar sig fast långt in i kroppen.

När Alison Krauss äntrar scenen händer något i rummet. Det blir plötsligt självklart varför hon har vunnit 26 Grammy-priser. När hon öppnar munnen blir det som omöjligt att fokusera på något annat.

Hennes trollbindande röst är liksom så nära perfekt man kan komma. Med den rösten skulle hon utan problem klara sig fint på egen hand, men det hela blir inte sämre av att hon har med sig världens kanske häftigaste kompband, Union Station, till Göteborg.

Där ingår bland annat Dan Tyminski, som har en framgångsrik solokarriär bakom sig, men som också gjort sig känd som George Clooneys röst under sångpartierna i storfilmen Oh Brother, Where Art Thou? – filmen som blev det stora genombrottet för Alison Krauss & Union Station.

Delar av gruppen har spelat ihop i snart 25 år, bara det en bedrift. Och när de står på scenen blir tydligt hur många timmar bandet tillbringat i replokalen, de är nämligen helt makalöst tighta.

Här lämnas ingenting åt slumpen: varenda liten beståndsdel i framförandet är inövat in i minsta detalj. Det blir också tydligt vilken musikalisk bredd gruppen besitter. De varvar lågmälda, finstämda sånger med riviga banjoriff som får hela Konserthuset att gunga.

Publikens jubel vinner man mest med de kanske mest populära låtarna från Oh Brother-filmen, Down to the river to pray och så förstås den givna klassikern I am a man of constant sorrow.

Men det är en annan sak som fastnar allra hårdast hos mig under kvällen. I mitten av konserten går resten av bandet av scenen. Kvar står Union Station-medlemmen Jerry Douglas med sin dobro (en sorts liggande plåtgitarr) och levererar ett evighetslångt solo. Som också är en alldeles enastående uppvisning i saker jag inte visste att man kunde göra med ett instrument.