Om man liksom bara råkat ramla ner i Borlänge, mitt bland 40 000 festivalslitna människor och utan att riktigt veta vad det är man bevittnar så finns det ett antal sätt att ta reda på om det är en världsstjärna man ser.

Är den 42 minuter sen? Ja. Har den absurt stora egyptiska figurer med lysande röda laserögon? Ja. Har den så många hits att du glömt bort hälften och står där aha, just det, den också!? Yup. Vet den var den är? Nej. Verkar den bry sig om att den inte vet var den är? Inte det heller.

Rihanna, som uppenbarligen också liksom bara råkat ramla ner i Borlänge, är så övertygad om att hon är i Oslo i Sverige att hon lallar Redemption Song för Breiviks offer. Och hennes försök till ursäkt för att hon är sen till sitt eget party känns mer som vass armbåge i sidan är en mjuk klapp på kinden.

Men så var det det där med hitsen och sphinxerna och allt guld och prål och sättet att föra sig på, som en superstjärna. Om man bortser från att Rihanna har haft mer, ehm, inspirerade stunder än sina 90 minuter i Borlänge så är det en sjulhelsickes popshow vi bjuds på.

Från Only girl in the world till alla stora sceners klubbanthem We found love är det reklamradiohitkavalkad grande och då och då får vi glimtar av varför det är just Rihanna och inte någon av alla de tusentals andra som försöker som står här. När hon väl orkar sjunga, som i gamla What’s my name och Talk that talk, så gör hon det med en output som väldigt få matchar.

Cool, slött och uppsnurrat på en och samma gång, precis som anstår en superstjärna.