Uttrycket ”act your age” används oftast när man tycker att någon som är aningen för gammal gör något aningen för ungdomligt, men det är faktiskt lika användbart omvänt. Jag tänker därför göra det nu mot Ulrik Munther.

I höstas blev jag tämligen förtjust i hans popkonsert på Brewhouse, den där sortens lättuggade tween-pop som sätter sig framförd helt förträffligt bra.

I dag, ett halvår och en melodifestival senare, ställer sig samme Ulrik Munther på Lisebergs stora scen som en del av en sommarturné som tar honom land och rike runt.

Han är som gjord för det, musik som hela familjen kan gå med på att enas kring, men jag skulle bara önskat att unge herr Munther sänkt ambitionsnivån bara en aning och kört ett par varv till med de okomplicerade popdängorna. I stället sätter han sig en stund bakom ett piano och leker Chris Martin i Coldplay och ut kommer absolut ingenting förklätt till bombastiskt arena­skval.

Han bjuder in en saxofonist för att hitta E Street Band-feelingen och gör mot slutet en cover av David Bowies Heroes och det är naturligtvis lika modigt som det är dumdristigt, särskilt som hans röst redan halvvägs in i konserten låter väldigt sliten.

Nej, det är som popsnöre Ulrik Munther gör sig bäst och det är egentligen först med Sticks & Stones han ges chansen att visa det och då är den (föredömligt) korta konserten så gott som slut.

Soldiers, årets näst bästa melodifestivallåt, och Boys don’t cry är bara två ytterligare exempel men det känns absolut som för lite för sent.