Robert Sylvester Kelly är ihärdig. När många av hans kollegor tar god tid på sig, ibland lite för god tid som i det ökända fallet D’Angelo, släpper han sitt tolfte studioalbum på 20 år.

Parallellt med sin egen utgivning har han hunnit göra två plattor ihop med Jay-Z, hamnat i rättsligt gräl med densamme, genomgått en sex år lång rättsprocess rörande en dubiös sexvideo samt skrivit, producerat och remixat låtar åt en mängd artister, däribland Mary J Blige, Aaliyah, Whitney Houston och The Isley Brothers.

För att inte tala om det halvt megalomana projektet Trapped in the closet, en kapitelindelad ”hiphopera” i låtar och videor, om att vänstra och snärja in sig i lögner.

Det hade kunnat bli för mycket, men R Kelly är expert på att återuppfinna sig själv. Han bemästrar hjärtekrossarballader lika väl som strippklubbshedonism och retrodisco, och han gör det med en självklarhet som kräver några år på nacken.

Det enda han absolut bör hålla sig borta från är att rappa. R Kelly sitter så stadigt på stjärnhimlen att han har utrymme att göra bort sig, att lattja, att vara töntig och rolig, frivilligt eller ofrivilligt. Därför kommer han undan med låtar som Sex planet från 2007, med rader som ”girl I promise this will be painless, we’ll take a trip to planet Uranus”, eller varför inte Pregnant från 2009, som helt enkelt handlar om att han ser en tjej som är så snygg att han vill göra henne gravid direkt och placera henne i köket. Därför kan han vältra sig i penissynonymer och självömkan.

Han väger nämligen alltid upp plojet med chockerande snygga låtar som träffar helt rätt, från senare år finns bland annat Jack Splash-producerade och discofunkiga Be my #2 från 2009 och den gospelexistentiella U saved me från 2004.

Och den här gången är det ett gediget album han släpper ifrån sig, sprängfyllt med den sortens högkvalitativa soul och r'n'b. På Write me back blandas det bästa från skivorna från 00-talet och framåt. Inledande Love is är en strålande dansgolvspärla, en 70-talsosande kärlekshyllning att lyfta tak med. På den följer en sårad uppgörelse i Feelin’ single, som låter som ett nybygge av ett antal gamla Michael Jackson-låtar.

De forna giganterna finns ständigt mellan raderna. Smokey Robinson smyger omkring i kulisserna på Fool for you och i Love is hörs både Barry White och Harold Melvin & The Blue Notes. All rounds on me låter som Raphael Saadiqs fyra år gamla The way I see it, som i sin tur är en enda lång 60-talspastisch. Alltihop utan att R Kelly slutar att låta som R Kelly.

Stundtals saknas substans, han är bättre på musik än på text och det finns ingenting på temat kärlek och sex som R Kelly inte redan har gjort en låt om. Men det är sekundärt.

Write me back är det mest njutbara R Kelly-albumet på ett bra tag, en perfekt avvägning mellan dödsföraktande disco, överdimensionerad känslosoul och älskvärd r'n'b. Mer musik, mindre trams.