Klockan börjar dra sig mot tre på natten och jag känner helgens första regndroppe trilla ner som kinesisk vattenterror mot skallen. Gryningen kommer över Hulingen och två meter framför mig står en nallebjörn och hånglar upp en rosa kanin (ja!) ackompanjerade av The Cures psalmlikt vackra göra slut-drama Trust.

Och jag kan ärligt säga att det just där och då känns som om jag aldrig varit med om något märkligare/vackrare/mäktigare.

Uppenbarligen är jag inte ensam om den känslan. Robert Smith, hela världens kramgoaste deppfarbror, säger att han aldrig spelat när det ljusnar och att han aldrig kommer att glömma det. Till råga på allt vill han aldrig sluta spela.

Först när farbror blå hotar med att sno strömmen avslutar han och bandet den 31 låtar långa, fullkomligt superba låtlistan med Boys don’t cry. Och vi kanske 500 personer som fortfarande orkar stå upp kan inget annat än att dansa.

Låtlistan, ja.

Alla hits (Inbetween days, Just like heaven, Friday I’m in love, Lovesong, Pictures of you, Lullaby, Caterpillar, Close to me, The lovecats, A forest) varvas med mer udda fåglar som If only tonight we could sleep och From the edge of the deep green sea (en dröm!) och det som är bra när man, som Robert Smith, ha gjort nästan exakt samma sak i över 30 år är att man till slut blir extremt bra på det.

Han sjunger vansinnigt fint och bandet han har med sig låter precis exakt som man drömmer om att The Cure ska göra: distinkt, storslaget, desperat och lite skevt.

En natt att minnas.