Genom åren har Opeth trixat med liveframträdandena – fokuserat på enskilda plattor eller retrospektiv, delat upp i hårt och mjukt. Stockholmarna är ett av de där banden – eller åtminstone en av de där bandledarna – som konstant återuppfinner sig själva.

Men det kan också bli för mycket av just att återuppfinna.

Förra årets platta Heritage var en ny riktning för Opeth då de mer eller mindre släppte den extrema metalen till förmån för renodlad prog, så som det lät på sjuttiotalet.

Ingen överraskning egentligen, men heller inte en så särpräglad skiva som det borde ha varit.

Styckena från Heritage dominerar. Kanske är det därför det är ganska glest framför scenen – för att det är för soft. Lite för mysigt (eller möjligtvis för krävande) för en metalfestivalpublik.

"Har ni trevligt?" frågar sångaren Mikael Åkerfeldt och det är just vad det är. Självklart också oklanderligt framfört, med värme och uan att bli för inåtvänt, men Opeth behöver starkare kontraster.

Nu kommer den 14 år gamla Demon of the fall efter fyra nya låtar som en förlösning, ett efterlängtat utbrott med growl och attack. Ännu bättre blir det i The grand conjuration.

Men som sångare har Åkerfeldt verkligen hittat hem i progen. Och i en mer intim miljö kan det bli riktigt speciellt – till exempel när bandet i december kommer tillbaka för två akustiska spelningar på Nefertiti.

Fast där kan de nog inte få publiken att headbanga utan musik – en lustig syn som också visar att Opeth inte alltid är så mycket allvar som de låter.