I förrgår vägrade trummisen Reni spela extranummer i Amsterdam och Ian Brown droppade the c-bomb på honom. Nu vet jag varför allt det där hände.

Reni måste ha fått nog. Bara känt att ”nej fan, nu skiter jag i det här och drar till Mallis”. Det hade hedrat honom och alla vi förväntansfulla hade sluppit bevittna det totala haveri som The Stone Roses bjuder på. Eller haveri förresten, vi snackar världskrig. Jag är ingen puritan men även min gräns är långt passerad när Made of stone spelas i tre olika tonarter. Samtidigt. Eller när den undersköna popdängan Ten storey love song fullständigt pulvriseras i en kakofoni av makabert illa spelad och helt sönderfallande indiepop.

Ian Brown ”sjunger” som vore han döv, John Squier måste vara världens lataste gitarrist, Mani ska vi inte snacka om och det är egentligen bara Reni som låter som om han inte haft besöksförbud till replokalen de senaste 15 åren. Och då är han ändå bitvis sjukt ofunky för att vara en funky drummer.

80 minuter jämna plågor som bara bryts av hyggliga versioner av Waterfall och She bangs the drum. Något som sannolikt bara kan skyllas på ren tur.