Finns egentligen bara två sätt att skaka liv i en gammal soulkarriär. Antingen går man till kärnan och nystar fram det ursprungliga, det råa, så som producenten Joe Henry gjorde med Solomon Burke, Bettye Lavette och Allen Toussaint, eller så gör man som Damon Albarn och Richard Russell nu gjort med legendaren Bobby Womack: hackar upp musiken, lyfter in sångaren i en elektroniskt krängande ljudbild från 2010-talet och hoppas på det bästa. Att rösten ska bära, att nerven ska finnas där, att det ska hålla ihop. Och det funkar. Det är ingen platta som ersätter Facts of life eller Fly me to the moon men det är fullt tillräckligt för att piska upp intresset inför 68-årige Bobby Womacks spelning på Way out West.